BIO. ANIMERAD BARNFILM. USA, 2024. Moana 2. Regi: David Derrick Jr, Jason Hand, Dana Ledoux Miller. Röster i originalversionen: Auli’i Cravalho, Dwayne Johnson, Temuera Morrison. Svenska röster: Wiktoria Johansson, Björn Bengtsson, Alan Tyduk. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.40.
Stilla Havet kallar åter tonårsprinsessan Vaiana till en äventyrlig båtfärd för att rädda hemön Motunui från undergång. Den här gången kommer hotet från påhittade guden Nalo, som lånar sina krafter att bestämma över liv och död från maoriske Tawhirimatea och polynesiska Te Fiti (gudinnan i första filmen). Så länge han håller den magiska ön Motufetu gömd i havet kan öarnas folk inte hitta varandra och människorna är dömda att dö ut. (Det här är en Disney-film, så man går inte in på detaljer som inavel.)
Vaiana har blivit lite äldre och upphöjts till Motunuis hedersnavigatör. Inte nog med det, hon har fått rockstjärnestatus bland öns småflickor, som bildat fan-klubben ”Vaiana-bees”. Hennes kärntrupp är fortfarande tokiga tuppen Heihei och halvguden Maui, en polynesisk motsvarighet till Herkules eller nordiske Tor – stark men barnsligt impulsiv och övermodig. Men nu får hon också sällskap av den grinige gamle jordbrukaren Kele, jämnåriga båtbyggartjejen Loto och den unge konstnären Moni med queer-förälskad blick på såväl Vaiana som Maui.
Om VAIANA var gammal Disney-skåpmat i ny förpackning så är Vaiana 2 ännu en idissling med än färre näringsämnen kvar. Storyn följer i stort samma mönster. Äventyren och persongalleriet är större fast klenare tecknade. Antagonisterna och monstren är hastiga och aldrig särskilt aldrig särskilt hotfulla bekantskaper. Bifigurerna stannar vid vaga krumelurer i marginalen.
Fantasilösheten är ingen slump då manusförfattaren återigen heter Jared Bush. Fumligt tecknar han en analogi med vår tids globala hot från klimatförändringar, krig och politiska söndring. Seglatserna fylls av fruktansvärda oväder. Vaiana konfronteras åter med det krigiska kokosnötfolket Kakamora. Mänskligheten är splittrad i öar som inte får kontakt med varandra.
Men inga konflikter tillåts bli riktigt dramatiska, inga handlingar får några allvarliga konsekvenser. Intrycket blir banalt, menlöst. Berättelsen griper aldrig tag i åskådaren. Det enda som gör filmen sevärd är den skickliga datoranimeringen som bitvis lyckas väcka en magisk känsla i bildberättandet.
Om två år kommer en live-action-version. Frågan är om ens spiken finns kvar i den här vattniga soppan.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-11-29.