Venom: The Last Dance – Michael Tapper

BIO. ACTIONKOMEDI. USA, 2024. Regi, manus: Kelly Marcel. Med: Tom Hardy, Chiwetel Ejiofor, Juno Temple, Rhys Ifans. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.50.

Den mordiske gudens namn morras fram med growlande, bombastisk röst. Han är mörkrets härskare med krafter nog att lägga hela universum för sina fötter. Ändå är det svårt för någon i svensk eller norsk biosalong att känna ens en västanfläkt av skräck när han heter… Knull.

Sagde Knull är en biokemisk trollkarl eller – med tanke på namnet – en självbefruktande hermafrodit som kan frambringa och fjärrstyra monster av olika slag. I Venom: The Last Dance skickar han en armé av sina skapelser för att jaga filmtitelns anarkistiske symbiont Venom, som bosatt sig i journalisten Eddie Brocks (Tom Hardy) kropp. Inom sig bär nämligen vår antihjälte på en kod (Da Venom-koden?) som kan befria Knull från fångenskapen på en goth-planet.

Kelly Marcel har skrivit manus till de tre VENOM-filmerna och debuterar här även som regissör. Tyvärr visar hon ingen större talang för någondera. Platt faller komiken när Brock kämpar mot Venoms omättliga hunger på människohjärnor. Än värre är det klumpiga dansnumret till ABBA:s ”Dancing Queen”; action och musikal gifter sig sällan bra med varandra.

När inte ens naturbegåvningen Rhys Ifans klickar i rollen som hippiereliken och UFO-fanatikern Martin, då är det något allvarligt fel med filmen.

”Witness the epic conclusion” utlovar reklamen, syftande på de utomjordiska monstrens slutstrid på Area 51 (var annars?). Men varken spänning eller någon känsla av en kosmisk kraftmätning infinner sig eftersom scenerna är så slarvigt regisserade och klippta. Filmen ropar i öknen efter tidigare och långt mer habila Marvel-regissörer som Jon Favreau, Shane Black eller Sam Raimi.