BIO. SKRÄCK/SCIENCE FICTION. Storbritannien/USA/Frankrike, 2024. Regi, manus: Coralie Fargeat. Med: Demi Moore, Margaret Qualley, Dennis Quaid, Hugo Diego Garcia. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.20.
The Substance ser ut som David Cronenbergs nyinspelning av Sunset Blvd (1950) men har signerats av hans franska beundrare, filmskaparen Coralie Fargeat. Under påverkan av den reklamfilmsinspirerade franska 1980-talsvågen cinéma du look och reginamn som Luc Besson och Jean-Jacques Beneix debuterade hon 2017 med hämnarsplattern REVENGE. Stilsäker men ekande tom.
I denna sin andra film har hon hittat formen även som manusförfattare med en sinnrik #metoo-story perfekt avpassad för sitt skarpslipade bildberättande. Handlingen utspelar sig där rörelsen slog igenom: Hollywood, drömfabriken som sedan hundra år format vår tids ungdomliga skönhetsideal utan plats för åldrande eller annat kroppsligt förfall. Plastikkirurgins paradis och de uttjänta idolernas soptipp.
I öppningsbilden lägger man till Elizabeth Sparkles (Demi Moore) stjärna på stans Walk-of-Fame-trottoar. Fotograferna flockas när hon poserar på sin utmärkelse. Karriären står i zenit för sedan slå till botten när hon fyller femtio och får sparken från sin Jane Fonda-liknande aerobicsshow på tv. Som alla googlare vet är emellertid Moore fyllda 61 och borde hedra sin ålder i en film som tar strid för den ”pathetic old bitch” hon stämplats som av tv-chefen Harvey (Weinstein? spelad av Denis Quaid). Men det är också den enda fläcken på en rollinsats som ser ut att göra henne till en favorit inför nästa års Oscarsgala.
Demi Moore hade sin guldålder 1985–1997 med Ghost (1990) som största succé. Ofta utskrattad av kritikerna, tre gånger kalkonprisad av Golden Raspberry Awards för sämsta skådespelarinsats. De senaste 25 åren har kändisskapet varit förpassat till skvallerspalterna. Det lär det bli ändring på nu.
I The Substance slår fröet från Moores hårdare och bittrare biroller i finansdramat MARGIN CALL (2011) och vårens FEUD: CAPOTE VS THE SWANS ut i full blom. Här finns inget av den träiga uttryckslöshet som solkade den tidigare karriären. Rollprestationen blir än mer imponerande eftersom Fargeat skrivit en dialog så sparsmakad att gestaltningen helt vilar på Moores ansikte och kropp.
Just kroppen spelar huvudrollen i filmens skräckskildring av jakten på evig, vacker ungdom. Måttet på en kvinnlig stjärnas värde såväl på mediemarknaden som på köttmarknaden. Moores oförskräckta uppvisning av sitt avsminkade ansikte och sin åldrade, nakna kropp blir till ett politiskt debattinlägg med sina rynkor, putande mage och en rumpa som har allt svårare att hålla emot gravitationen.
Kroppens livsprocess står i skarp kontrast till de kalla, sterilt perfekta miljöerna i Elizabeths lyxlägenhet och på tv-bolaget. Stanislas Reydellets scenografi – bland annat med en röd, fönsterlös korridor hämtad från The Shining (1980) – och Stefan ”Raffertie” Stefanskis elektroniska industrimusik skildrar hennes värld som en dödsmaskin, filmens sanna monster.
Titelns ”substance” är en experimentell mirakelkur som ur huvudpersonens kropp utvinner ett trettio år yngre alter ego. Scenen då Elizabeth föder ut sexbomben Sue (Margaret Qualley) genom sin rygg kan tävla i skräckel med monsterfostrets entré i Alien (1979). Men det är bara början på den freakshow som följer, där Sues släta hy spänd över en perfekt formad hårdkropp snart framstår som den groteska – mer produkt än människa.
Som alltid när önskningar slår in i skräckfilmer finns det en ödesdiger hake. Elizabeth och Sue kan inte vara aktiva samtidigt. Den ene måste ligga i dvala med näringsdropp medan den andra är uppe, och de måste byta plats varje vecka annars…
Sue blir inte oväntat Elizabeths revansch på tv-bolaget när hon tar över stjärnrollen i en ny, sexigare upplaga av aerobicsshowen. Förförd av sin återvunna berömmelse börjar hon stjäla mer tid genom att suga livselixir ur Elizabeth. Handlingen övergår i en kvinnlig version av Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt (The Picture of Dorian Gray, 1891), en omvänd vampyrhistoria där ungdomen parasiterar på ålderdomen.
Den kvarten för långa finalen sparkar övertydligt in sensmoralen om skönhetens förbannelse i skallen på publiken, men fram tills dess är filmen en av de mest originella och genuint skrämmande i skräckgenren på många år. Utan att slappt luta sig tillbaka mot jump scares eller tortyrinslag. Skräckinslagen utspelar sig i full belysning framför kamerans stilla och kyligt observerande öga. Bilder som fräter sig in i åskådarens minne.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-09-19.