The Instigators – Michael Tapper

STRÖMMAD FILM. ACTIONKOMEDI. Regi: Doug Liman. Med: Matt Damon, Casey Affleck, Hong Chau, Ving Rhames. Längd: 1.42. Apple TV+.

Det krävs intelligens för att tälja guld av dumhet. Bröderna Coen har visat vägen i sina komiska genrepastischer. Och i The Instigators (”Anstiftarna”) följer manusförfattarna Casey Affleck (I’m Still Here, 2010) och Chuck Maclean (tv-serien City on a Hill, 2019–22) i deras spår med en sjabbig rövarhistoria som lånar drag av Elmore Leonard och Dennis Lehanes kriminalberättelser.

Handlingen börjar på Bostons skuggsida. Den lokale gangsterbossen Mr Besegai (Michael Schulberg) har en plan för att råna stans korrumperade borgmästare Micceli (Ron Pearlman). På natten inför sitt förväntade omval ska Micceli hålla fest i stadshuset för sina anhängare samtidigt som han bakvägen slussar in stora mutbelopp till sitt redan välfyllda kassaskåp. Kontanter som inte går att spåra, som ingen skulle anmäla stulna.

Den perfekta stöten. Om det inte vore för rånarna.

I brist på proffs – döda, på kåken, på vift – tvingas nämligen Besegai anlita två måttligt begåvade, sociala desperador: alkoholiserade kåkfararen Cobby (Affleck) och suicidale ex-marinkårssoldaten Rory (Matt Damon). De blir filmens antihjältar, en klassisk farsduo med Cobby som påhittig men självöverskattande motorkäft och avgrundsdeprimerade stenansiktet Rory som hans fåordige straight man.

I en mer konventionell film skulle de efter lite gnabb bli ett omaka bromance-par, men här är de så omaka att de konstant stör sig på varandra. Affleck är den som stjäl allt syre med sitt outtömliga krav på uppmärksamhet. Men det är Damons lågmälda Rory som stjäl föreställningen.

Rörande korkad när han försöker lära sig rånarteknikens ABC men också förvånansvärt skarp i sina lakoniska knivstick på Cobbys oavbrutna svada. Snart kliver dessutom Rorys hårdkokta psykiater Donna (Hong Chau) in som en tredje huvudperson och komplicerande faktor när duon med polisen hack i häl efter rånet tar henne som gisslan. Frivillig gisslan, rättare sagt, men helt utan stockholmssyndrom eftersom Donna ser situationen som ett gyllene tillfälle att gå till botten med Rorys destruktiva självbild.

Medan Rory rattar genom en live-action-version av Midtown Madness i Bostons centrum, pepprar Donna honom med höghastighetsterapi. Fordonskadorna ger hon blanka fan i, bara Rory ser till att kvadda bilen totalt så att hon kan få ut ett fullt försäkringsbelopp. Scenen är en av flera oväntade skruvbollar Affleck & Maclean kastar in från Hollywoods screwball-tradition. Vässad till nervkittlande finess av regissören Doug Limans (The Bourne Identity, 2002) kontrast mellan actionspektaklets frenesi på gatorna och kammarspelets tillkämpade lugn inne i flyktbilen.

För att humorn ska fungera i en så pass knasig historia krävs en allvarsam ton, utan ironiska blinkningar till publiken, utan att rollfigurerna drullar ner i buskisträsket. Och skådespelarna håller sina masker under den vindlande, ständigt överraskande händelseutvecklingens gång med gästspel av bland andra Alfred Molina, Ving Rhames och Toby Jones som alla gör det mesta av sina komiska krumelurer i marginalen.

Först när Pearlmans kleptokrat tappar fattningen i handlingens avslutande klimax och brölar av mordlust förlorar humorn balansen, blir plump där den tidigare var finslipad. Sedan avrundar man med en sentimental epilog lika överflödig som filmtiteln är intetsägande. Ett slutackord som skorrar konventionellt mot filmens absurdistiska grundton.