BIO. DRAMA/ACTION. USA, 2024. Regi, manus: Jeff Nichols efter Danny Lyons fotobok med samma namn från 1967. Med: Jodie Comer, Austin Butler, Tom Hardy, Michael Shannon. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.56.
Världens första kriminella motorcykelgäng, The Outlaws, grundades 1935 av arbetare på en lokomotivfabrik i Chicago. Efter andra världskriget byggde man organisationens ekonomiska muskler på prostitution, utpressning, pengatvätt, indrivning och narkotikalangning. Under 1950-talet anslöt nya avdelningar över hela landet, och sedan 1977 har man vuxit över hela världen till att bli det tredje största mc-gänget efter Hells Angels och Bandidos.
The Bikeriders bygger på Danny Lyons fotobok 1967 om The Outlaws och norpar även material från gonzo-journalisten Hunter S. Thompsons klassiska reportagebok Hells Angels (1966). Filmen är en besynnerlig skönmålning, kanske av rädsla för påhälsning av gängets torpeder. Man har döpt om dem till The Vandals, suddat bort det mesta av den kriminella verksamheten och deras flirt med nazismen (hakkorsflaggor, SS-tatueringar som medalj till de som mördat för gänget).
Närmare verkligheten kommer handlingen i skiftet från del ett 1965 till del två 1973. Då var gänget delat mellan veteranerna (öldrickarna) och de våldsammare nykomlingarna (brassrökarna), ofta med svåra port-traumatiska stressyndrom efter att ha stridit i Vietnamkriget. Konflikten utmynnade i att grundaren John Davis sköts ihjäl. Året efteråt inleddes en lång och blodig vendetta med Hells Angels.
Regissören och manusförfattaren Jeff Nichols har gjort sig känd för att skifta stil mellan filmer som TAKE SHELTER och LOVING. The Bikeriders är inte så mycket drama eller action som ett socialreportage om The Outlaws som en samling missanpassade särlingar. Några har vanliga jobb, andra är dagdrivare och en del i starkt behov av psykiatrisk vård.
Handlingen är en rad löst sammanbundna episoder upphängda kring en kärlekshistoria mellan gängmedlemmen Benny (Austin Butler) och Kathy (Jodie Comer), hans flickvän eller ”property” på mc-gängspråk (också det raderat i filmen). För vi inte ska tappa tråden i den episodiska berättelsen får vi Lyons (Mike Faist) som guide. Han alternerar mellan att dokumentera gänget med kamera och bandspelare och att intervjua Kathy.
Hennes återblickar på det vilda livet med fester, slagsmål och hämnd på utmanare påminner om huvudpersonen Henry Hills (Ray Liotta) försök att i Scorsese-filmen Goodfellas (1990) förklara sin skräckblandade fascination för gangsterlivet. En känsla av tillhörighet och status även till priset av att vara samhällets paria. Attraktionen till den kyligt likgiltige, snudd på psykopatiske, Benny förblir däremot en gåta både för oss och henne själv.
Till skillnad från de andra i gänget är han snygg och poserar gärna sexigt inför Kathys och kamerans ögon. Han ställer inga krav men ger i gengäld ingenting av sitt inre liv. Vid filmens slut känner varken vi eller hon honom mer än vi gjorde i början.
De andra gängmedlemmarna stannar vid en måttligt intressant freak show av fula, skitiga och elaka manspojkar med påtagliga svårigheter att formulera sig i ord. Tom Hardys gängledare Johnny är den ende som står ut med sitt rovdjursliknande kroppsspråk som osar av våld under den loja ytan. Det som trots invändningarna gör filmen sevärd är Adam Stones stämningsfulla filmfoto, inspirerat av sextiotalets fotokonst, till en njutbar låtmix av bland andra The Animals, Bo Diddley och Cream.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-08-23.
