Solitude – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Island/Slovakien, 2023. Einvera. Regi: Ninna Pálmadóttir. Med: Þröstur Léo Gunnarsson, Hermann Samúelsson, Anna Gunndís Guðmundsdottir. Jóhann Jónsson. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.17.

Ninna Pálmadóttirs långfilmsdebut efter manus av veteranen Rúnar Rúnarsson (Sparvar/Þrestir, 2015) är, som originaltiteln antyder, en film om ensamhet (varför man gett den en engelsk titel i Sverige är obegripligt). Opretentiös, lågmäld och välgörande kort bland biorepertoarens många tidsövergödda spektakel med volymknappen på elva. Inte helt olik en tv-teater av Lars Molin i sin vardagsnära samhällskritik.

Solitude har ett för isländsk film typiskt motiv om skillnaderna och motsättningarna mellan land och stad. Det ser vi redan i öppningsscenen, då sextioårige huvudpersonen Gunnar (Þröstur Léo Gunnarsson) hjälper en byråkrat från huvudstaden och som tack för besväret får ett beslut i handen om att hans marker ska exproprieras för ett dammbygge. Men han är ingen molinsk tjurskalle utan ger sig fogligt av till stan, med 150 miljoner isländska krónur (10 miljoner svenska kronor) på fickan.

Gunnar är den arketypiska, tystlåtna ur-islänningen som levt hela livet på en enslig gård. Han har aldrig känt sig ensam i sin harmoniska gemenskap med naturen och sina älskade hästar. Först som nyinflyttad till en trist lägenhet i en lika trist förort till Reykjavik kommer ensamheten krypande. Tills han en dag blir vän med elvaårige grannpojken Ari (Hermann Samúelsson), som delar ut morgontidningen.

Ari blir den nya meningen med hans liv, det skriver han senare i ett brev till sin enda släkting. I stillsamt klippningstempo utbyter de varma blickar av otvungen vänskap över schackspel, och kanske är det Aris bekymmer för en utvisningshotad afghansk familj som gör Gunnar till flyktinghjälpens generösaste donator. En plump i protokollet är dock när Gunnar häpet introduceras till pizza och tv. Som om han var en korkad lantis eller nyss hade vaknat från stenåldern.

Handlingen har vissa likheter med den tjeckiska hjärtevärmaren Kolya (1996), men den melankoliska tonen i Dusan Husárs dröjande bilder och Petur Thor Benediktssons musik ger en vink om att ett lyckligt slut hade varit för bra för att vara sant. Sista kvarten skildrar Gunnars möte med en tidsanda av paranoia och misantropi som gjort oss alla ensammare och de redan ensamma utstötta. I slutbilderna klänger han sig fast vid fantasin om att åter komma in i värmen, men vi förstår att det är ett tunt halmstrå.