BIO. DRAMA. Australien, 2023. Regi, manus: Noora Niasari. Med: Zar Amir Ebrahimi, Leah Purcell, Mojean Aria, Osamah Sami, Lucinda Armstrong Hall. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.57.
Noora Niasaris långfilmsdebut, med Cate Blanchett som en av producenterna, är en dramatisering av hur hon och hennes mor fick en fristad undan pappan på en kvinnojour i Melbourne 1995. Regissören och manusförfattaren – själv med ett förnamn som leder tankarna till Ibsens klassiska feministdrama Ett dockhem (Et dukkehjem, 1879) – har döpt filmens mamma till Shayda (beundransvärd, majestätisk).
Vi får bara fragment om Shaydas (Zar Amir Ebrahimi från Holy Spider, 2022) bakgrund: Psykologstudent, vars medel drogs in av regimen. Gift 1985 med Hossein (Osamah Sami), dottern Mona (Selina Zahdenia) född fem år senare. Tillfälligt bosatt sedan 1991 i Australien, där Hossein utbildar sig till veterinär. På flykt med Mona efter att Hossein misshandlat och våldtagit henne, kanske inte för första gången.
Filmen börjar som ett socialrealistiskt drama och får en fläkt av thriller när skvallret går i den trånga kretsen av iranier i stan. Vem av vännerna kan hon lita på? Var kan hon röra sig utan att stöta på Hossein eller hans vänner? Hela tiden finns skräcken att maken ska ta Mona tillbaka till Iran.
Men Shayda är också en film om nytt hopp, understruket av det persiska nyårsfirandet nouruz under vårdagsjämningen. Symboliken är emellertid ambivalent eftersom årstiderna är omvända down under, där våren är höst. Även om Shayda kan börja på ett nytt liv så vilar det förflutnas skuggor tunga över henne ända in i slutbilderna.
Vigselringen är kvar på hennes finger. Beslutet om uppehållstillstånd dröjer. Frågan är om hon ens vill vara kvar i en iransk gemenskap där flera öppet föraktar henne.
Niasaris är otvivelaktigt engagerad i ämnet men har inte mer än en konventionell konstnärlig palett. Jag saknar temperament och personlig särprägel i iscensättningen. Nu vilar filmen väl tungt på Zar Amir Ebrahimi skådespelarprestation. Hon är lysande i varje scen men får alltför lite hjälp av regissören.
Niasari verkar också ha svårt att lätta upp den sorgtyngda berättelsen med annat än spridda dansinslag. Filmens enda komiska dialog utspelar sig då Shaydas förkrossade mamma i telefon från Teheran försöker trösta dottern med att skicka en hushållsapparat eftersom ”livet är så mycket bättre med en riskokare”. Det hade behövts mer av den varan. Humor, gärna av det absurda slaget, är ett oslagbart verktyg i tragedi.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-08-30.