BIO. HISTORISKT DRAMA. Norge/Sverige/Danmark, 2024. Quislings siste dager. Regi: Erik Poppe. Med: Gard B Eidsvold, Anders Danielsen Lie, Lisa Carlehed, Lisa Loven Kongsli. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.26.
”Tror du att man kan ta så fel på sin livsuppgift?” utbrister Vidkun Quisling (Gard B. Eidsvold) plötsligt i fängelsesamtalen med prästen Peder Olsen (Anders Danielsen Lie). Det är höst 1945 i Oslo, endast dagar kvar till hans avrättning. Benen viker sig tillsammans med hans principfasta tro på Adolf Hitler och sig själv som bålverket mot det bolsjevikiska barbariet.
Quislings sista dagar är den sista delen i Erik Poppes filmtrilogi ”Den sköra demokratin”. I första delen, Kungens val (Kongens nei, 2016), väljer Haakon VII den 10 april 1940 motstånd i stället för kapitulation inför Nazitysklands invasion. Andra delen, Utøya 22 juli (2018), följer offrens flykt undan den högerextreme massmördaren Anders Behring Breivik.
Alla tre filmerna handlar om moraliska beslut under kriser och konflikter då högerextrema krafter angriper demokratin. I prästsonen Quislings fall bottnade hans landsförräderi i kristendomen och en hemvävd filosofi han kallade universismen. Men den tankevärlden lyckas filmen inte borra sig djupare i trots dryga två timmar av intensiva diskussioner om just moral.
Det vi får är fragment av ett messiaskomplex i kombination med en våldsam antikommunism formad av upplevelserna som hjälparbetare under svältkatastrofen i Ukraina på 1920-talet. Likt Breivik ser han sig som Norges frälsare undan den gudlösa marxismen, kosta vad det vill. Det menar han rättfärdigar de fem åren han styrde Norge med tortyr och mord på motståndsmän och deportationer av ettusen judar till Nazitysklands förintelseläger (endast tolv överlevde).
Ställd inför ondskan i sitt skräckvälde vacklar han för ett ögonblick. Olsen ser det som början på den botgöring han hoppas på: Quislings erkännande av sin skuld. Men bördan blir för stor, och snart yrar den störtade diktatorn åter om sig själv som Kristus på golgatavandring mot korsfästelsen.
Poppe och hans manusförfattare, Siv Rajendram och Anna Bache-Wiig, går bet på att belysa ideologen Quisling. Men med hjälp av Gard B. Eidsvolds nyansrika skådespelarinsats och svenske filmfotografen Jonas Alariks klaustrofobiskt närgångna kamera lyckas de fånga en ögonblicksbild av en tyrann på fall. Pendlande mellan storhetsvansinne och ynklighet men alltid självömkande.
Om man betänker att Eidsvolds far själv var ett offer för Quisling-diktaturens godtyckliga tortyr och fängslanden imponerar hans motsägelsefulla rollporträtt än mer. Det är inte svårt att se någon av dagens många uppblåsta, högerextrema autokrater i samma scenario. På en och samma gång skrämmande och löjliga.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-09-20.