Purpurfärgen

BIO. MUSIKALFILM. USA, 2023. The Color Purple. Regi: Blitz Bazawule efter en scenmusikal av Marsha Norman, Brenda Russell, Allee Willis och Stephen Bray baserad på Alice Walkers roman. Med: Fantasia Barrino, Taraji P Henson, Danielle Brooks, Colman Domingo. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.21.

I Percival Everetts roman Erasure, nyligen filmatiserad som American Fiction, skriver en afrikanamerikansk akademiker en kommersiellt anpassad skräckskildring om att växa upp i slummen. Det vill säga anpassad för den dominerande vita läsekretsens vanföreställningar. Resultatet My Pafology, senare omdöpt till Fuck, är en svidande satir över svarta stereotyper men hyllas av kritikerna som en autentisk rapport från rännstenen. Och blir en bästsäljare med filmkontrakt.

Tankarna går osökt till Erasure när jag ser om Steven Spielbergs filmversion från 1985 (finns på HBO Max) av Alice Walkers Pulitzerbelönta roman Purpurfärgen. Om livet i en afrikanamerikansk helveteshåla i Georgia för hundra år sedan. Där svarta kvinnor är änglalika naturkrafter som deras fäder och äkta män – lata, sadistiska klantskallar – systematiskt plågar livet ur genom incest, våldtäkter, misshandel och förnedring. Tondövt fångat i vykortsvackra bilder till Quincy Jones romantiska musik.

Regissören och musikern Samuel ”Blitz” Bazawules (”Black is king”) bioaktuella musikalversion känns mer realistisk, mer trovärdig. Paradoxalt kan tyckas med tanke på genrens kantring åt saga. Men porträtten av såväl människorna som landsbygden har här fått finare penseldrag och rikare nyanser i färgerna, även om de grova pennstrecken undertill fortfarande lyser igenom.

Minst förändrade är de tre hjältinnorna: huvudpersonen Celie (Fantasia Barrino), filmens osjälviska martyr (se det menande klippet till Jesus på korset), temperamentsfulla jazzprimadonnan Shug (Taraji P Henderson) och rivjärnet Sofia (Danielle Brooks). Celies plågoande, maken Albert (Colman Domingo), kallad ”Mister”, har däremot fått stråk av charm och ånger som bättre bäddar för berättelsens slutförsoning. Och hans son Harpo (Corey Hawkins) är inte längre en töntig klant utan en känslig själ på flykt från Alberts groteska mansideal.

Det bästa med nya Purpurfärgen är dock musikalnumren, från inledningens skickligt uppbyggda ensemblenummer ”Huckleberry pie/Mysterious ways” till Celies rörande solosång om sin nyvunna självkänsla i ”I’m Here”. Spielbergs generade tassande runt sex kontras demonstrativt av Shugs kåtexplosiva ”Push Da Button” medan gästerna på den lokala krogen rockar loss i danssteg inte ens Moder Teresa kunnat misstolka. Och i ”What About Love?” – stilfullt iscensatt på en gigantisk trattgrammofon – får Celie och Shug äntligen sjunga ut om sin lesbiska kärlek, utan det valhänta fumlandet som utmärkte 1985 års sängkammarscen.

De många sång- och dansinslagen tvingar dessutom musikalversionen till välgörande förtätningar av den nästan fyrtio år långa handlingen. Bland annat i en långsam 360-graderspanorering som illustrerar Celies resignation till hemslaveri medan åren och årstiderna utanför husets fönster går henne förbi.

2023 års Purpurfärgen är ett konstnärligt framsteg men hade vunnit på att mer bestämt kliva ut ur skuggan från romanen och spelfilmen. En möjlighet hade varit att uppdatera handlingen till nutid. Övergrepp på kvinnor inom äktenskapet – bland svarta som vita – är ju dessvärre ett tidlöst ämne.

© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-01-19.