Mufasa: Lejonkungen

BIO. ANIMERAD BARNFILM. USA, 2024. Mufasa: The Lion King. Regi: Barry Jenkins. Röster i originalversionen: Aaron Pierre, Kelvin Harrison Jr, John Kani. Svenska röster: John Lundvik, Johan Schinkler, Molly Hammar. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.56.

Prequels, uppföljare och spin-offs som gör allt blekare variationer på samma material har varit Disneys melodi sedan länge. Men produktionstakten har ökat markant under senare decennier. I samband med premiären för Mufasa såg jag även trailern till kommande live-action/animationsfilmen Snövit (2025). Båda titlarna ger ett deprimerande intryck av att i alla delar ha spottats ut av ett AI-program.

Miljöerna är livlösa skrivbordsbakgrunder fyllda av artificiella djurkopior med stel mänsklig mimik, i Snövit även ett gäng trädgårdstomtezombier föreställande de sju dvärgarna. Man kastar bort såväl spelfilmens som animationsfilmens konstnärliga egenarter tillsammans med sagans kraft. Kvar blir ett animerat julklappspapper.

Är det dessa fantasilöst utarmade världar med slätstrukna och tillrättalagda berättelser som ska ge näring åt våra barns fantasier?

Regissören till Mustafa heter tragiskt nog Barry Jenkins, framtidslöftet efter genombrottet med Oscarsbelönade MOONLIGHT. Nu har han sålt sitt namn till en konstnärligt anonym film, en sådan som förr gick direkt till dammig videobutikshylla.

I Mufasa berättar shamanmandrillen Rafiki historien om Simbas far för ultragulliga barnbarnet Kiara och publikfavoriterna Timon och Pumbaa – båda reducerade till överflödiga kommentatorer. Storyn går från Bambi (1942) när Mufasa blir föräldralös till ett slut från Tarzan-filmerna (även Disney-versionen från 1999) då vår hjälte mobiliserar hela savannen mot fienden, den grymme Kiros i spetsen för en mordgalen albinolejonflock. Däremellan ligger ett kantigt triangeldrama mellan honom, styvbrodern Taka och unga lejoninnan Sarabi under deras flykt mot lyckoriket Milele.

Berättartempot är högt men berättelsen är på tok för lång och monoton. Bitvis blir det knasigt när lejonens marsch tar vägen upp genom snöklädda berg, dit de annars aldrig skulle söka sig. Och de slätstrukna musikalinslagen väcker ingen till liv i biofåtöljerna.

Ovanpå allt repriserar man den slitna klichén om den ondskefulle albinon från otaliga actionthrillrar som Dödligt vapen (Lethal Weapon, 1987) och Da Vinci-koden (The Da Vinci Code, 2006). Disney ser ut att fortsätta sömngången in i samma kreativa koma som hotade ta kål på bolaget under 1970- och 80-talen. Någon borde leta efter hjärtstartaren innan det är för sent.

© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-12-18.