BIO. ANIMERAD UNGDOMSFILM. USA, 2024. Inside out 2. Regi: Kelsey Mann. Med: Amy Poehler, Phyllis Smith, Maya Hawke. Svenska röster: Linda Olsson, Carla Abrahamsen, Ulla Skoog. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.40.
Puberteten är på tapeten igen i nya Pixar-filmen Insidan ut 2. Förra gången, i RÖD (2022), tassade man runt allt vad kroppsliga förändringar, menstruation och pockande lustar hette. Filmmakarna såg ut att ängsligt huka sig för den kristna högerns skamkultur mot kvinnor och krig mot allt som luktade sexualupplysning.
Mönstret går igen i Insidan ut 2, men filmen räddas delvis av Meg LaFauves fartfyllda och sporadiskt småroliga manus. Hon Oscarsnominerades för sin uppfinningsrika berättelse om elvaåriga Jennys (Riley i originalversionen) bokstavligen motstridiga känslor i 2015 års INSIDAN UT. Då var hennes kreativa bollplank regissören Pete Docter (MONSTERS INC.), som kunde ösa inspiration från sin dotter.
Docters bidrag var uppenbarligen avgörande för resultatet. För nu, nio år senare, heter regissören Kelsey Mann, en Pixar-medarbetare som efter lång och trogen tjänst bakom kulisserna fått chansen att visa framfötterna. Dessvärre är de flera nummer mindre än föregångarens.
I bioaktuella uppföljaren har Jenny/Riley just fyllt tretton. Då får hennes kvintett barndomskänslor – Glädje, Vemod, Ilska, Avsky, Rädsla – sällskap av fyra pubertala kollegor: blygt rosaröda Pinsamhet, tristess-lila Ennui (franska för melankoli, vilket gett figuren en posörfrançais accent och frisyr), giftigt cyanblå Avund och orangefärgade Ängslan.
Ängslan visar sig vara en kaosfaktor som får huvudpersonen att helt tappa greppet om sig själv. Det händer när hon på ett läger för unga ishockeytalanger vänder bästa vännerna Grace och Bree ryggen för att ställa sig in hos den några år äldre hockeyidolen Val Ortiz. En tråkig och förutsägbar story kalkerad på otaliga ungdomsfilmer från USA.
Något mer underhållande är händelserna i Jenny/Rileys skalle när barndomskänslorna – nu alla fem – åter hamnar på avvägar i minnenas labyrint. Villrådiga tvingas de ta bångstyrig hjälp av fantasifigurer ur Jenny/Rileys barndom för att ta sig tillbaka till hjärnkontoret, där Ängslan löper amok vid kontrollbordet. På vägen inkasserar filmen två-tre skratt från en animerad hund med magisk magväska och en svårmodig videospelkrigare med pojkbandssnygg look.
Enstaka infall lyser upp en annars blek uppföljare på en av Pixars bästa filmer. Men som helhet är filmen ett sorgligt tecken på den utslätning av bolagets unika profil som pågått sedan man hamnade i klorna på Disney.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-06-14 (publika förhandsvisningar), 2024-07-17 (premiär).