House of Ga’a – Michael Tapper

STRÖMMAD FILM. HISTORISKT EPOS/ACTION. Nigeria, 2024. Regi: Bolanle Austen-Peters. Med: Femi Branch, Mike Afolarin, Funke Akindele, Toyin Abraham. Längd: 2.00. Netflix.

Nigerias filmindustri började i blygsam skala under 1970-talet för att under 1980- och 90-talen växa till en miljardindustri, skämtsamt kallad Nollywood, med cirka 300 produktionsbolag. Filmerna spelades in och distribuerades på videokassetter – senare även på andra digitala format när man snabbt ställde om till datorbaserad teknik – som fick stor distribution i hela Västafrika.

Under senare år har den kvinnliga advokaten och kulturmångsysslaren Bolanle Austen-Peters och hennes bolag BAP Productions haft stor framgång. Tidigare i år slog hon nationellt kassarekord med filmen Funmilayo Ransome-Kuti, om feministagitatorn med samma namn (mor till världsartisten Fela Anikulapo Kuti).

Verklighetsbaserade House of Ga’a utspelas i 1700-talets Oyo-imperium, ett yorubatalande område som sträckte över stora delar av dagens Nigeria och Benin. Öppningsscenen visar deras blodiga seger över det muslimska Nupe-folket i öster. Krigsherren Ga’a (Femi Branch) utses till Bashorun, Oyo-rikets motsvarighet till premiärminister och en nyckelperson i avsättningen och utnämningen av rikets kung (alafin).

Kvinnorna i krigsbytet från Nupe säljs som slavar, alla utom Zeinab (Tosin Adeyemi). Henne tar Ga’a till folkets förskräckelse som sin personliga sexslav och, när hon anklagas för häxeri, till sin fru. Tabubrotten blir början på det maktmissbruk som efter många år får den alltmer storhetsvansinnige – kanske förhäxade – Ga’a på fall. Ett krönikespel inte helt olikt Shakespeares.

Det som drar ner intrycket är de teatrala skådespelarprestationerna. I actionscenerna övertygar skådespelarna rent fysiskt, med Femi Branch i spetsen som den åldersmärkte men fortfarande kraftfulle Ga’a. Dramascenerna blir däremot ofta stela, som om man agerade efter ett protokoll och inte ett manus. Lågvattenmärket är Zeinabs förförelse av Ga’a – årets osexigaste sexscen.

I gengäld är produktionsvärdena höga. Kostym och scenografi är en ögonfröjd, mängden statister imponerande. Kameraarbetet och klippningen håller professionell Hollywoodklass. Men stilistiskt är filmen anonym och saknar poetisk kraft.

Man bör dock hålla i minnet att Bolanle Austen-Peters kommit från teatern till filmen för endast sex år sedan men har som få nigerianska regissörer fått internationell uppmärksamhet. Det kan sporra till en större tematisk och konstnärlig djärvhet, på sikt kanske en nigeriansk filmvåg liknande den från Sydkorea för tjugo år sedan.