Heroic – Michael Tapper

STRÖMMAD KÖP/HYRFILM. MILITÄRDRAMA. Mexiko/Sverige, 2023. Heróico. Regi, manus: David Zonana. Med: Santiago Sandoval Carbajal, Fernando Cuautle, Mónica del Carmen, Isabel Yudice. Längd: 1.28.

På militärakademin med det ironiska namnet Heróico lyssnar de nya rekryterna till föreläsningar om arméns försvar för Mexiko, folket och deras mänskliga rättigheter. Verkligheten är raka motsatsen, en systematisk pennalism och sadistisk jargong som fostrar soldaterna till översittare och kvinnohatare. Eller till och med till kriminella psykopater, om vi ska tro scenerna där unga officerskadetter kopplar av med att terrorisera civilbefolkningen.

Heroic påminner om Stanley Kubricks Full Metal Jacket (1987). Filmen skildrar hur soldaternas kritiska tänkande och moraliska rättskänsla mals sönder i kadaverdisciplinens kvarn, både skrämmande och löjlig i sin enfaldiga machismo. Som om det inte räckte med straffkommenderingar i dagsljus, använder kadetterna nattens mörker till att förnedra och plåga färskingarna (kallade ”föl”) i duschrummet, bortom övervakningskamerornas ögon.

Blyge tonåringen Luis (Santiago Sandoval Carbajal) ser ut att vara dömd till att gå under. Som de flesta andra har han tagit värvning för att försörja familjen och få en utbildning. Ett avgörande skäl till att han inte hoppar av är att arméns sjukförsäkring betalar för diabetessjuka mamma Yanins (Mónica del Carmen) vård och mediciner.

Av någon anledning fattar ledarpennalisten sergeant Sierra (Fernando Cuautle) tycke för Luis. Han undantar sin skyddsling från de värsta prövningarna och använder honom som chaufför under helgutflykterna, då kadetterna förvandlas till A Clockwork Orange-ligister.

Sierra vill göra Luis till sin avbild. Bjuder in honom att delta i kadetternas grymma lekar. Hetsar honom att skratta med till nätklipp av tortyr och sexuella övergrepp. Frågan är inte om utan när Luis ska knäckas och vad han ska deformeras till att bli.

Filmen börjar i en realistisk stil som gradvis bryts mot surrealism på ett sätt som påminner om Lindsay Andersons internatskoleklassiker If (1968). Luis får allt svårare att värja sig mot sina våldsamma mardrömmars häxblandning av skuld och lust, bland annat då han i en scen piskar sin nakna mor.

En drömbild anspelar på den nationalistiska ”los niños héroes”-legenden om kadetten som under mexikansk-amerikanska krigen på 1840-talet hoppade från en fästning med landets flagga för att den inte skulle falla i fiendens händer. Mot slutet blandas verklighet med drömbilder så att det blir snudd på omöjligt att avgöra vad som egentligen händer.

Carolina Costas vidfilmsfoto är som mest effektfullt ute på det enorma marschfältet med läktare i sten som antingen är en aztekisk ruin eller en nybrutalistisk kopia. Scenografin av Ivonne Fuentes leder dock tankarna främst till Leni Riefenstahls Viljans triumf (Triumph des Willens, 1935), filmen om de nazistiska partidagarna i Nürnberg 1934 med parader i en arkitektur avsedd att få deltagarna att se sig som försumbara kuggar i nationens ärofyllda projekt.

Den avhumaniserade miljön tycks även ha påverkat David Zonanas personregi, som aldrig låter oss komma nära huvudpersonen. Luis förblir fåordig, introvert, uttryckslös. Han försöker bryta med Sierra men tycks trollbunden av råhetens makt, som då han försöker sig på strypsex med flickvännen Andrea (Isabel Ydice). Medan skildringen av skolan borrar sig ner, stannar porträttet av huvudpersonen vid ytan, och med det åskådarens engagemang i Luis öde.