Fruktans lön – Michael Tapper

STRÖMMAD LÅNGFILM. ACTION. Frankrike, 2024. Le Salaire de la peur. Regi: Julien Leclerq efter Georges Arnauds roman från 1950. Med: Franck Gastambide, Alban Lenoir, Ana Giradot. Längd: 1.44. Netflix.

Efter ett par misslyckade amerikanska nyinspelningar av Henri-Georges Cluzots actionklassiker Fruktans lön (Le Salaire de la peur, 1953) – Howard W. Kochs lågbudgetproduktion Violent Road/Hell’s Highway (1958) och Willia Friedkins påkostade haveri Sorcerer (1977) – är kraven på årets franska version inte högt ställda. Men Julien Leclerq – känd för rutinmässiga skjuta-och-slåss-rullar som Lukas (2018), med en bedagad Van Damme – lyckas underträffa även de blygsammaste av förväntningar.

I Fruktans lön anno 2024 går 1980-talet i repris. Hjältarna är ultragymmade muskelberg och topptränade stridsmaskiner. Kvinnan i gänget (Ana Girardot) tycks ha nobbat en karriär som fotomodell för att bli läkare av altruistiska skäl bland världens fattiga. I det oidentifierade, laglösa landet någonstans i Sahara lever de farligt men får i gengäld adrenalinkickar till ett sexliv som spränger alla febertermometrar.

Handlingen är i stort densamma som i originalet. Några utblottade och desperata män – här två bröder (Franck Gastambide och Alban Lenoir) – ska köra var sin lastbil med nitroglycerin 80 mil i beväpnad konvoj genom bandithärjad terräng som inte sett röken av ett trafikverk, än mindre av asfalt. Den kvinnliga läkaren hänger på av girl power-skäl. Uppdragsgivaren är ett moralbefriat oljebolag med en oljekälla i brand, betalningen en attachéväska packad med sedlar och en helikoptertransport ut ur landet.

I en film med personteckningar lika släta som premisserna är enkla kunde man åtminstone hoppas på action värd tv-publikens öl och popcorn. Men även om det hoppar fram svartmuskiga, mordgalna sluskar bak varje vägkrök och sten är de så oskickliga att deras kulor bara träffar försumbara bifigurer. Sist ut på dödslistan är oljebolagets medskickade skitstövel till mellanchef (Sofiane Zermani), vars enda rollinsats att tala om är ett skurkaktigt vansinnesflabb innan han självförvållat tar farväl av livet i en av filmens många och stora explosioner.

Årets Fruktans lön inger varken fruktan eller ger någon lön för mödan att bänka sig i vardagsrumssoffan. Som talanglöst hopkok av klichéer är den intressant endast som avskräckande exempel i genren.