Fly Me to the Moon – Michael Tapper

BIO. ROMANTISK KOMEDI. USA, 2024. Regi: Greg Berlanti. Med: Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelson, Ray Romano. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 2.12.

”Sanning är fortfarande sanning, även om ingen tror på den. Och lögn är fortfarande lögn, även om alla tror på den.” Profetiska ord om vår tid från 1969 och filmens förslagna reklamare/bedragerska Kelly Jones (Scarlett Johansson).

Det här är året då nyinstallerade lögnarpresidenten Richard Nixon till varje pris vill triumfera i rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen. För att säkra propagandasegern ger han via sin fixare Moe Berkus (Woody Harrelson) Kelly jobb på NASA.

Officiellt är hon rymdorganisationens PR-agent. Inofficiellt ska hon säkra propagandasegern i rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen genom att i hemlighet fejka Apollo 11:s månlandning i en tv-studio. Men eftersom filmen är en romantisk komedi möter hon förstås kärleken i den naive NASA-hunken Cole Davis (Channing Tatum) och börjar tveka om både uppdraget och sitt liv i lögn.

Premisserna är ofta fåniga även i genrens bästa filmer, tänk Pretty Woman (1990) eller Notting Hill (1999). Räddningen ligger i att öppet spela på det absurda i handlingen och – helt avgörande – hitta en trovärdig gnista av passion mellan Honom och Henne.

Dessvärre spelar Fly Me to the Moon på konspirationsteorier som kändes dammiga redan 1977 i thrillern Capricorn One. Och trots att huvudrollerna görs av två stjärnor med uppenbar sex appeal lägger man sordin på deras kroppar, deras instrument. Inte ens en sexig dans får vi som bevis på att heta känslor kokar under skinnet.

Det beror på att oprövade manusförfattarinnan Rose Gilroy och regissören Gene Kranz (Love, Simon, 2018) inte mallat filmen på det sena sextiotalets mer vågade sexkomedier som Mandomsprovet (The Graduate, 1967). I stället har de backat bandet tio år till den typ av kyska och mjäkiga alster med Doris Day och Rock Hudson som Jay Presson Allen, en av dåtidens få kvinnliga manusförfattare, kallat ”delayed fuck movies”. Filmer där Hollywoodbolagens självcensur satte stopp för kärleksbetygelser – i synnerhet mellan ogifta – bortom korta kyssar (utan tunga) och kramar.

Fly Me to the Moon har lånat sin lånat titel från Frank Sinatras hitlåt om svindlande passion men siktar själv aldrig mot stjärnorna. För att påminna oss om att vi ser en romantisk komedi får Johansson då och då slå an en flirtig pose eller kläcka en ekivok replik men utan att få mycket till gensvar från stenstoden Cole. Det är som att se någon ensam försöka dansa tango.