STRÖMMAD DOKUMENTÄR. USA, 2024. Regi: Laurent Bouzereau. Med: Faye Dunaway, Liam O’Neill, Sharon Stone, Jerry Schatzberg. Längd: 1.30. Max.
Oräkneliga dokumentärer och extramaterial på videoutgåvor om stjärnor och regissörer är fyllda bortom kräkningsgränsen av tröttsamma superlativer. Inte sällan är hagiografierna regisserade av den måttligt filmbildade fransmannen Laurent Bouzereau på uppdrag av hollywoodbolagens reklamavdelningar.
Faye hakar på 50-årsjubileet av klassikern Chinatown, som just släppts i en 4K-utgåva. Men här får Bouzeraus inställsamhet mothugg av stjärnan själv. Faye Dunaway är minsann inte den som vill förskönas av ett tillrättalagt idolporträtt.
Bered er därför på ett rättframt möte i högt tempo med en skådespelare som pratar obesvärat om en karriär kantad av alkoholism och bipolär sjukdom. För humörsvängningarna stämplades hon av den sexistiska branschen som ”svår” (läs: en hysterika). Men i stället för att se sina problem som bördor, vänder hon på perspektivet för att framhäva dem som tillgångar i rolltolkningarna.
Utan dem hade hon inte kunnat göra rättvisa åt desperationen hos gangstertjejen Bonnie Parker i genombrottet Bonnie och Clyde (Bonnie and Clyde, 1967), nervvraket Evelyn Mulwray i Chinatown (1974) eller den försupna barstammisen Wanda Wilcox i Charles Bukowski-filmatiseringen Barfly (1987). Så talar en sann metodskådespelare.
1960 flydde hon hemmet i Florida till Elia Kazans Actors Studio i New York för att, likt Marlon Brando och Robert De Niro, anamma Stanislavskij-metodens tes om att skådespelaren måste hitta rollen inom sig själv. Det är först genom att använda sina egna livserfarenheter och innersta, ibland obekväma tankar och känslor som man kan gjuta liv i ett porträtt.
Därför försvarar hon även sina mest motbjudande rollfigurer. Hennes Oscarsbelönade roll som den psykopatiska tv-chefen Diana Christensen i Network (1976) eller monstermorsan Joan Crawford i numera kultförklarade Mommie Dearest (1981) såg många som skräckporträtt av karriärkvinnor. Själv menar hon som feminist att de tvärtom bekräftade att kvinnor äntligen fick jobba med ett lika brett skådespelarregister som männen.
Den personliga berättelsen i Faye blir för ovanlighetens skull ingen uppvisning i självbeundran utan ger verkliga insikter i ett konstnärskap som bestigit höga berg och ramlat ner i djupa dalar. Efter att ha sett den kommer jag att botanisera i hennes drygt 60 år långa filmografi med helt nya ögon.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-07-23.
