Den vilda roboten – Michael Tapper

BIO. ANIMERAD SAGA. USA, 2024. The Wild Robot. Regi, manus: Chris Sanders efter Peter Browns sagobok från 2016. Röster i originalversionen: Lupita Nyong’o, Pedro Pascal, Kit Connor, Bill Nighy. Svenska röster: Mary N’diaye, Vilhelm Blomgren, Claes Ljungmark, Adrian Macéus. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.41.

Vad får man om man korsar DreamWorks med Pixar och Disney? Svar: Den vilda roboten. En vacker men tvehågsen kompromiss mellan SHREKs mördande satir över den tillrättalagda barnkammarsagan, bildlyriken i den profetiska dystopin WALL-E och Disneys heliga påbud om en sentimental slutkläm.

Visuellt är DreamWorks-produktionen Den vilda roboten ett festbord för finsmakaren, rena propagandan för genren som konstart. Datoranimationen har ingen som helst strävan efter fotorealism annat än i detaljer som päls och fjädrar, och bakgrunderna är målade med penseldrag som påminner om Hayao Miyazakis landskap i akvarellstil.

Serviceroboten Rozzum ”Roz” 7134 – uppkallad efter robottillverkaren i tjeckiske science fiction-författaren Karel Capeks klassiska pjäs R.U.R. (1920) – och alla djuren är stiliserade med individuella särdrag. Det är förstås inte en slump i en berättelse med en samling omaka outsiders som hjältar. De enda som betecknande nog tecknas identiskt lika är de konformistiska kanadagässen med översittarfasoner mot avvikare.

Filmen öppnar med en fantastisk fejkzoomning ut från Roz öga till kusten på en ö där hon spolats iland. Borttappad utanför städerna börjar hon vandra upp i skogen i hopp om att hitta kunder till sina tjänster, och med henne möter vi ett paradisiskt landskap till synes orört av människan. Hade regissören Chris Sanders (DRAKTRÄNAREN) bara haft modet att berätta i bild i stället för att låta Roz och senare även djuren på ön snacka sönder snart sagt varje scen så hade vi fått en ny poetisk triumf för genren jämförbar med Wall-E eller SPIRITED AWAY.

Nu låter han Bambi (1941) krocka med Shrek när Roz blir ofrivillig mamma till nykläckta gåsungen Brightbill/Ljusnäbb och får den opålitlige räven Fink på halsen. Idyllen på ön visar sig inte bara vara full av revirvresiga och rovgiriga faror utan också kvicka och ibland dumkvicka hjälpredor. Här står filmen och väger mellan naturen som en harmonisk Edens Lustgård eller en mardröm av kaos och ond bråd död.

I en film med en sjuårsgräns är förstås utgången otvetydig. Men den gosevarma finalen blir lättköpt i en annars infallsrik och vältecknad berättelse som denna.