De oönskade – Michael Tapper

BIO. DRAMA/ACTION. Frankrike/Belgien, 2023. Bâtiment 5. Regi: Ladj Ly. Med: Anta Diaw, Alexis Manenti, Aristote Luyindula, Steve Tientcheu. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.45.

”Filmen går inte ut på att göra någon till hjälte eller anklaga någon”, menade regissören Ladj Ly inför premiären. Men det är omöjligt att se hyresgästaktivisten Haby (Anta Diaw) som annat än en hjältinna och handlingen som annat än en anklagelse mot makthavarnas bostadspolitik i Paris fattiga och förfallna arbetarförorter.

Originaltiteln Bâtiment 5, på svenska: ”Byggnad 5”, syftar på ett bland otaliga förfallna höghus där låginkomsttagare av alla hudfärger bor trångt och dyrt. Den konservativa kommunstyrelsen har storslagna lyxrenoverings- och nybyggnadsplaner – läs: gentrifiering – för området.

Nytillträdde borgmästaren Pierre (Alexis Manenti) ser projektet som en språngbräda i karriären. Haken är att han måste få bort de oönskade hyresgästerna, och det snabbt innan kommande val hotar att ändra den politiska maktbalansen. Därför tar han hjälp av sin afrikanfranske högra hand, den cyniske viceborgmästaren Roger (Steve Tientcheu). När resultaten låter vänta på sig, får polisen göra skitjobbet.

Ly arbetar i samma dokumentärt inspirerade stil och med till stora delar samma team både framför och bakom kameran som i den konstnärligt och politiskt vassare genombrottsfilmen LES MISÉRABLES. Handkameran går tätt inpå skådespelarna, följer dem i trånga trappor, genom klaustrofobiskt trångbodda lägenheter, står mitt i orkanens öga när det sjudande våldet kokar över. Den tändande gnistan i konflikterna är hetlevrade unge Blaz (Aristote Luyindula), men borgmästaren är den som står för bränslet.

Bitvis blir handlingen mer spännande än vad manuset egentligen förtjänar i det nerviga samspelet mellan Julien Poupards filmfoto, Flora Volpelières klippning och electronicagruppen Pink Noises musik. Huvudpersonerna i De oönskade blir dock aldrig mer än enkla streckfigurer i ett alltigenom förutsägbart scenario. Bifiguren Roger – en outsider både i sitt parti och i sina hemkvarter – är den ende som fått mer sammansatta drag, mer komplicerade motiv. Filmen hade tjänat på att sätta honom i centrum.

Maktens slutliga övergrepp och den efterföljande hämnden utspelas på julaftonskvällen. Leksaker, julgranar och julklappar trampas ner medan kvinnor och barn gråter mot en idyllisk fond av stilla snöfall. Filmen kantrar över från tragedi till pekoral och desarmerar berättelsens politiska sprängkraft.