Bob Marley: One Love – Michael Tapper

BIO. MUSIK/DRAMA. USA, 2023. Regi: Reinaldo Marcus Green. Med: Kingsley Ben-Adir, Lashana Lynch, James Norton, Daniel Melville Jr. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.44.

För er som får en kick av att bara serveras kända fakta om Bob Marley är Bob Marley: One Love den perfekta filmen. Med Wikipedia-uppslagsposten som manus och en greatest hits-mix på ljudbandet har Reinaldo Marcus Green (KING RICHARD) gjort en film så slätstruken att den känns som ett beställningsjobb av familjen. Vilket eftertexterna avslöjar att den också är.

Filmen har spelats in under äldste sonen, popstjärnan Ziggys vakande ego. Och här ser han till att utmåla sig som sin pappas älskling. När Bob beskjuts i gangsterkriget 1976 på Jamaica eller återvänder i triumf tre år senare, då är det Ziggys namn han ropar. De elva andra barnen stannar i skuggorna – syns knappt, får aldrig namn – som om de inte räknas.

Uppåtstigande nya stjärnan Kinglsey Ben-Adir (ONE NIGHT IN MIAMI) gör sitt bästa för att imitera Bob Marley både på och utanför scenen. Hans sätt att sjunga och dansa och prata är beundransvärt likt originalet. Men det blir inte mer än just det, en imitation – utan ett spår av reggaeikonens karisma.

Ytterst bär förstås regissören Green skulden för filmens konstnärliga valhänthet. För även om han väljer att berätta Ziggys officiella version av the Marley story, så kunde han åtminstone gett konsertscenerna den kraft de förtjänar. Jag vet, för jag hade förmånen att se Marley på Roskildefestivalen 1978, då han var på toppen av sin förmåga.

Den som inte upplevt Bob Marley and the Wailers live kan omöjligt föreställa sig gruppens hypnotiska kraft, hur de sög in publiken till att bli en gungande, sjungande del av musikens makt. Scenerna i filmen förtjänar inte ens att kallas en västanfläkt av den upplevelsen. En något bättre bild av konserterna får man i dokumentären Marley (2012).

Mycket speltid spills på att marknadsföra Marleys cannabisångande rastafarireligion med dess bisarra kult kring Etiopiens kejsare Haile Selassie I som kristusgestalt, alternativt Guds utvalda profet. Hans lika viktiga sociala och politiska engagemang tonas däremot ned för att inte stöta bort den delen av publiken som vill ta ”Get Up, Stand Up” och ”War” som tanklös partymusik.

Bob Marley: One Love ger en hårt redigerad och oförarglig bild av en artist som såg sin musik som ett revolutionärt vapen. Marley blir till mer av ett varumärke än en konstnär. Ett svek mot hans minne.