BIO/STRÖMMAD LÅNGFILM. KRIGSDRAMA. Storbritannien/USA, 2024. Regi, manus: Steve McQueen. Med: Elliot Heffernan, Saoirse Ronan, Paul Weller, Kathy Burke. Längd: 2.01. Åldersgräns: 11 år. Apple TV+.
En vårdag 1941 ber nioårige George (Elliott Heffernan) sin mor Rita (Saoirse Ronan) dra åt helvete. Hon har satt honom på ett av tågen som ska evakuera Londons barn från Nazitysklands bombningar. Det tänker inte han finna sig i. Så han hoppar av tåget i farten för att försöka hitta hem.
Vandringen blir en farlig odyssé, än mer så eftersom George fått sin hudfärg från afrikankaribiska pappan Marcus (CJ Beckford) från Grenada, där också regissören och manusförfattaren Steve McQueen har sina rötter. I mångas ögon är George en ”black bastard”, och han får svårt att navigera mellan räddande vardagshjältar och svekfulla sirener. Båda ger honom tröst, men medan den ena tar honom till säkerheten i ett underjordiskt natthärbärge, lurar den andra honom in i ett Oliver Twist-liknande tjuvgäng under den sadistiske Albert (Stephen Graham).
På andra sidan stan får Rita reda på att George försvunnit och börjar leta, hemsökt av minnen från när Marcus deporterades efter att ha överfallits av huliganer. Hemma får hon kärlek och styrka av sin far Gerald, spelad med lågmäld pondus av rockstjärnan Paul Weller. Ute på stan får hon några ord på vägen av reggaepoeten Linton Kwesi Johnson. Två röster från 1970-talets upprorsanda mot den idag rumsrena nyfascismen.
Scenerna med henne i skyddsrumsvärmen bland allsånger och stiff-upper-lip-tal hade lätt kunnat falla i en nationalromantisk fälla. Det undviker filmen genom att skildra gemenskapen som rotad i klass, och i stället för ”God Save the King” låter han alla skråla loss i den gamla fyllevisan ”Show Me the Way to Go Home” som kollektivt långfinger åt eländet.
Steve McQueen har under sin trettioåriga karriär gått från avantgardekonst till konstfilm och tog med filmen 12 Years a Slave (2013) klivet över till ett klassiskt filmberättande för en masspublik. I Blitz fullföljer han utvecklingen med en skenbart enkel och hjärteknipande berättelse som krockar krigsnostalgi och pojkboksäventyr mot ett kolonialt Storbritannien med ena foten kvar i Charles Dickens 1800-tal.
I nattens mörker konfronterar han George med den brittiska självbilden i några färgglada skyltfönster. Ett visar nationens industriella flaggskepp: tåget. Andra ställer ut nidbilder av afrikaner som med frusna idiotgrin slavar under nobla, vita handelsmän.
Men Blitz ger också McQueen tillfälle att vidga repertoaren med musikalinslag. Mest påkostad är en historisk rekonstruktion av swinglegenden Jake ”Snakehips” Johnsons (Devon McKenzie-Smith) sista konsert på underjordiska nattklubben Café de Paris den 8 mars 1941. Efter framförandet av bandets ekivoka signaturmelodi ”Oh, Johnny” dödades han och ett trettiotal andra i en bombräd.
När dammet lagt sig kliver George in med Alberts gäng in bland ruinerna för att plundra liken. I det ögonblicket väntade jag mig en poetiskt final där Rita kommer som en ljusgestalt för att lyfta sin son ur hans vandring i dödsskuggans dal. McQueen väljer dock ett annat, kärvare slut.
Blitz är en familjefilm i ordets bästa bemärkelse. Magisk och realistisk. Skrämmande och komisk. Men framförallt spännande för alla åldrar. Med en humanistisk näve knuten mot intolerans, dumhet och allmän rövhålism. Och en inget annat än fantastisk rollprestation av debuterande Elliott Heffernan som George.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-11-22.