BIO. SCIENCE FICTION/SKRÄCK. USA, 2024. Regi: Fede Alvarez. Med: Cailee Spaeny, David Jonsson, Archie Renaux, Isabela Merced, Spike Fearn, Aileen Wu. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.59.
Mer skräck än science fiction blir det när Fede Alvarez gör en Ridley Scott-producerad interquel som utspelas mellan Alien (1979) och ALIENS. Manus har han skrivit ihop med parhästen Royo Sayagues med sikte på ungdomspubliken. Alla sex huvudpersonerna är kring de tjugo. Storyn och typgalleriet, inte minst stjärnan Cailee Spaenys (CIVIL WAR) final girl Rain, har mallats på slasherfilmen.
Som i tidigare Alien-filmer är enbart miljöskildringen – långt från sf-genrens ofta sterila framtidsvisioner – värd en biobiljett. Handlingen börjar på en exoplanet ägd Weyland Corporation, den intergalaktiska skurkkoncernen som gärna offrar sina arbetare för att fånga in och vill använda de utomjordiska monstren för sina egna syften. Lika hänsynslösa är villkoren i deras gruvsamhälle på planeten.
Det är som att se brittiska 1800-talets industrialism gå i repris. Samma slavliknande arbetsvillkor, misär och föroreningar så enorma att ingen sett solen. Klasskampen pyr på gator och torg, och ungdomsgänget drömmer om att fly till en annan och bättre planet långt borta. Vi får aldrig veta om världen är annat än en myt, ett Landet Ingenstans.
Filmen hafsar förbi hur gänget kommer över en rymdfarkost och lyckas fly osedda av koncernens övervakningssystem. Ute i rymden visar sig skrotrymdskeppet de tänkt använda för sin sex år långa färd mot paradiset vara en övergiven rymdstation, benämnd Romulus och Remus efter Romarrikets grundare. Det är förstås filmens motsvarighet till skräckhuset i Alvarez genombrottsfilm DON’T BREATHE. Då som nu är ljudlöshet kritiskt för att undgå faran.
Annars är främst Alien referenspunkten. Det syns redan i förtexternas typsnitt under rymdens molande tystnad, avbruten av att det uppvaknande datorsystemet ”Mother” med sitt anakronistiska gränssnitt från 1970-talet. Senare i filmen konfronteras filmens humanistiska android Andy (David Jonsson) med Weyland-programmerade Rook, en kopia på Ash i Alien och med avlidne Ian Holms ansikte och röst AI-påklistrad.
Men den som söker en mytologisk och filosofisk fortsättning på PROMETHEUS letar förgäves i Alien: Romulus. Alvarez är skicklig på att snickra skräckraffel men har inga djupare ambitioner än så. Hans lättkopierade slasherberättande riskerar att, om den går hem hos publiken, stå modell för en serie avläggare. Något som kan locka Disney-koncernen att sätta Alien-franchisen i samma löpandebandstillverkning som man gjort med varumärket Star Wars. Är det verkligen vad Ridley Scott vill?
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-08-14.