BIO. SKRÄCK/SCIENCE FICTION. USA, 2024. Regi: Michael Sarnoski. Med: Lupita Nyong’o, Joseph Quinn, Djimon Hounsou, Alex Wolff. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.40.
”I rymden kan ingen höra dig skrika”, löd reklamsloganen till Alien (1979). Helt korrekt när det inte finns ett medium som kan fortplanta ljudvågorna. Ändå blir en armé utomjordiska rovdjur med överkänsliga öron många ljusår bort så pass störda av oss på jorden att de trycker plattan i mattan till Manhattan för att göra människoburgare alla i bullerbyn. Om vi ska tro A Quiet Place: Day One.
Prequel-filmen och de två föregångarna är i grund och botten simpla jakter-och-slakter med vaga likheter till Steven Spielbergs filmatisering 2005 av H.G. Wells Världarnas krig (The War of the Worlds, 1898). Utan andra ambitioner än att, som i slasherfilm, skrämmas med ljudbangar och hastigt uppdykande mördarmonster. För att nå utanför den nischade ungdomspubliken har man bytt sex mot oväsen som dödsdom och störiga tonåringar mot sansade medelsvensson-vuxna i huvudrollerna.
Bioaktuella trean handlar om cancerdöende Sam (Lupita Nyong’o) och brittiske juridikstudenten Eric (Joseph Quinn) som förenas i fasa efter att myndigheterna isolerat dem tillsammans med de simokunniga rymdvarelserna genom att spränga Manhattans 21 broar mot fastlandet. Knasigt i kubik om man tänker efter, men det ska vi inte hinna göra under Sam och Erics lika knasiga gatlopp med en gullig katt i hasorna mot en pizzeria i Harlem. Där vill Sam av sentimentala skäl äta en sista måltid innan hon tar farväl av livet.
Det är synd om de talangfulla skådespelarna, trots deras generösa gager. De är så mycket bättre än det torftiga manuset medan de lägger kraft på att deklamera poesi på kioskromannivå och viska hopplösa repliker om att ”it’s going to be ok”, en imbecill kliché vi hört i fler filmer än någon orkar räkna. Alltmedan anonyma, digitalt skapade kroppar slits itu i bildens periferier.
A Quiet Place: Day One är som bäst när den nöjer sig med att vara en enkel chockmaskin. Skräckens åktur på ett nöjesfält. Det är när filmen poserar finkulturellt drama som den kommer till korta.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-06-28.