BIO. KOMEDI. Spanien, 2021. El buen patrón. Regi, manus: Fernando León de Aranoa. Med: Javier Bardem, Almuneda Amor, Manolo Solo, María de Nati. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.00.
Spaniens bidrag till årets Oscarsgala ser ut som en korsning mellan Ricky Gervais The Office (2001–03) och Lars Molins tv-klassiker Kunglig toilette (1986) men har en trubbigare satirisk udd. Att filmen blivit en publiksuccé i hemlandet och gått på internationell export är Javier Bardems förtjänst i rollen som den slipprige direktören Julio Blanco.
Handlingen skildrar en vecka på småföretaget Blanco Básculas, tillverkare av elektroniska och manuella vågar i alla storlekar. Julio är på tårna eftersom han tävlar om att vinna årets pris för bästa företag i regionen och redan har reserverat en plats på vardagsrumsväggen för den eftertraktade hedersplaketten. Då går förstås allt käpprätt åt helvete med raketfart.
Sparkade José (Óscar de la Fuente) parkerar sig utanför företagets ingång med en högljudd protestaktion som drar till sig medieuppmärksamhet. Barndomsvännen och produktionschefen Miralles (Manolo Solo) missköter jobbet när hans fru Aurora (Mara Guil) börjar vänsterprassla. Och Liliana (Almudena Amor) – den senaste av Julios många sängkammaräventyr med unga praktikanter – blir en erövring bossen bittert får ångra.
Förnedringshumorn riktad mot en skitstövel till kapitalist är mer än välbekant, men Bardem lyfter scenerna med perfekt gehör för komisk tajming i minspelet och kroppsspråket. Det är som att se en virtuos musiker spela på sitt instrument.
Han är helt enkelt flera klasser bättre än materialet han har att arbeta med. Trots det ser han ut att älska sin roll. Det skulle inte förvåna om han, som Larry Hagman med JR i tv-serien Dallas (1978–91), har modellerat sin roll på en verklig förebild, någon han jobbat under före skådespelarkarriären. Kanske är det därför han låter oss ana en tragisk stackare på jakt efter självbekräftelse under Julio Blancos reptilcharmiga fasad.
Baksidan är förstås att primadonnan Bardem slukar allt ljus. Undantaget de la Fuentes vildsinta enmansrevoltör blir alla andra knappt mer än staffagefigurer. Det gäller även regissören och manusförfattaren Fernando León de Aranoa (Loving Pablo Escobar, 2017), vars försök till ett Gudfadern-liknande slutmontage bara understryker filmens konstnärliga tillkortakommanden.
Världens bästa chef stannar vid en kul idé på jakt efter en bättre, mer skoningslös gestaltning. Det hade såväl Bardem som kapitalismen förtjänat.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-03-10.