Tori och Lokita – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Belgien/Frankrike, 2022. Tori et Lokita. Regi: Jean Pierre & Luc Dardenne. Med: Pablo Schils, Joely Mbundu, Alban Ukaj, Tijmen Govaertzs. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.28.

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har med elva av sina tretton spelfilmer vunnit totalt 53 priser från festivaler, galor och kritikerförbund. Sju enbart i Cannes, inklusive två Guldpalmen. Nu senast fick bioaktuella Tori och Lokita jubileumspriset i fjol med anledning av att Cannes-festivalen fyllde 75 år. Hyllningarna är välförtjänta, åtminstone sett till det brännande ämnesvalet.

Filmen är en tidsbild av Europa under högerpopulistiska vindar. Den handlar om två papperslösa barnflyktingar från Benin, elvaåriga pojken Tori (Pablo Schils) och tonårsflickan Lokita (Joely Mbundu), och deras möte med en fientlig migrationsbyråkrati i Belgien. I hopp om att få uppehållstillstånd diktar de upp att de är syskon på flykt undan hot om att dödas av sin familj, men snart hamnar Lokita i ett limbo av ändlösa förhör om alla detaljerna kring flykten.

För att kunna skicka hem pengar tar de svartjobb på en restaurang som frontar en narkotikaliga. Ute på langningsjobb lever de under ständiga hot om att bli blåsta av kunderna, haffas av polisen och att upptäckas av människosmugglarna som kräver avbetalningar på deras skuld – som aldrig avskrivs. Stressen ger Lokita panikångest, och i utbyte mot ett falskt uppehållstillstånd tar hon ett tre månader långt jobb att sköta ligans cannabisodling inlåst i en lagerlokal utanför stan.

Historien om hur förslagna skurkar parasiterar på de två ungdomarna är grym, obeveklig, och berättas naturalistiskt utan sentimentalitet eller melodramatiska inslag. Vänskapen mellan Tori och Lokita är det enda ljuset i mörkret, och deras samspel är otvunget. Till skillnad från den konstnärligt närbesläktade Ken Loach har emellertid bröderna Dardenne inte ett tillstymmelse av humor, den varma och ibland galghumoristiska humor som Loach använder för att sätta tragedin i relief. Filmen blir entonig i sin totala hopplöshet.

Den stående prisprenumerationen verkar också ha gjort regissör-duon konstnärligt frusna i tiden sedan genombrottet med Rosetta för snart 25 år sedan. Jag ser samma långa tagningar med darrig handkamera som i tidigare filmer. Samma dramaturgiska kurva som gör att den som följt deras karriär nästan klipp-för-klipp kan förutse vad som ska hända. Det förtar mycket av den känslomässiga knock-out-kraften i finalen.