Tillbaka till Seoul – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Frankrike/Tyskland/Belgien/Sydkorea/Rumänien/Kambodja/Qatar, 2022. Retour á Séoul. Regi, manus: Davy Chou. Med: Park Ji-min, Guka Han, Oh Kwang-rok, Louis-Do de Lencquesaing. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.55.

Kambodjansk-franske regissören Davy Chou har byggt Tillbaka till Seoul på kontakter med franska adoptivbarn som hämtades mellan 1960- och 1990-talen från ett krigshärjat och fattigt Sydkorea. Många med uppdämda aggressioner över sin uppväxt som främlingar i Europa.

Men det är filmdebuterande konstnären Park Ji-min som format huvudrollen som Frédérique ”Freddie” Benoît med sina egna demoner. Rastlös och ombytlig, ständigt på språng efter nya kickar. Skoningslöst rättfram men allergisk mot djupare relationer.

Impulsivt tar Freddie ett plan till Seoul och stormar in på ett av stans vandrarhem för att trollbinda alla i sin väg, inte minst den tystlåtna föreståndaren Tena (Guka Han), genom att skita i alla koreanska konventioner.

Spontant och utan att kunna ett ord koreanska söker hon via adoptionsbyrån efter sina biologiska föräldrar, de som 25 år tidigare lämnade bort henne. Vi får reda på att hennes födelsenamn är Yeon-hee, ”den fogliga och lyckliga”. Ett dåligt skämt sett till Freddies cynism och burdusa manér.

Kontaktförsöken med de frånskilda föräldrarna förloras i språk- och kulturförbistring. Försupne pappan (Oh Kwang-rok) dränker henne i tårar och billiga presenter. Mamman avvisar kontaktförsöken.

Freddie retirerar till Paris, men några år senare återser vi henne igen i Seouls nattliv. Sexigt omstajlad i läder och goth-smink på jobbet som en synnerligen olämplig rådgivare åt andra trasiga adoptionsbarn på jakt efter sina rötter. Filmen antyder att hon även är prostituerad innan hon får jobb hos vapenhandlaren André (Louis-Do de Lencquesaing).

Genom handlingens åtta år byter Freddie livsstil, människor, miljöer – desperat sökande efter… ja, vadå? Rötter? Identitet? Kärlek? Ett stabilt liv? Knappast med tanke på hur hon gång på gång kapar alla band, bränner alla broar. Det traditionsbundna Sydkorea tråkar ut henne; till och med ungdomarna är skrämmande konformistiska.

I kontrast är Freddie ett symtom på den västerländska individualism som historikern Christopher Lasch tecknade i sin profetiska bästsäljare Den narcissistiska kulturen (The Culture of Narcissism, 1979). Fri till den grad att hon aldrig formar någon beständig personlighet, inga bestående band till någon. Freddie förblir fången en till intet förpliktigande ensamhet.