The Pale Blue Eye – Michael Tapper

STRÖMMAD THRILLER. USA 2023. Regi, manus: Scott Cooper efter en roman av Louis Bayard. Med: Christian Bale, Harry Melling, Gillian Anderson, Charlotte Gainsbourgh. Längd: 2.08. Netflix.

Författaren Louis Bayard har specialiserat sig på historiska romaner om kända amerikaner. I Scott Derricksons filmatisering av bästsäljaren The Pale Blue Eye (2006) möter vi Edgar Allan Poe, spelad av en kusligt porträttlik Harry Melling, som 21-årig kadett 1830 på militärakademin West Point. Då ensligt belägen vid Hudsonfloden tio mil uppströms från Manhattan.

Poe blir den pensionerade New York-polisen Augustus Landors (Christian Bale) assistent i utredningen av ett mord på akademin. En kadett hittas strypt och upphängd i ett träd, och när kroppen ligger på läkaren Daniel Marquis (Toby Jones) obduktionsbord skär någon ut hans hjärta i nattens mörker.

Mordet och likskändningen gör officerarna ängsliga eftersom brotten riskerar att svärta ner skolans rykte och förstöra deras karriärer. Landors uppdrag blir därför att med största diskretion hitta förövaren. Men morden fortsätter, och spåren leder snart till hemliga, magiska ritualer.

Romanens påverkan från Poes skräckromantiska språk har filmen översatt till ett bländande vackert men isande kyligt, blåtonat foto av vinterlandskapet kring West Point. Militärakademins exteriörer har passande nog lånats från nygotiska Westminister College i Pennsylvania. Ett av få distinkta ljud som bryter den olycksbådande tystnaden i de snöklädda omgivningarna är förstås korpens skorrande varsel om död och olycka.

Titeln har hämtats från Poes novell ”Det skvallrande hjärtat” (”The Tell-Tale Heart”, 1843). Författaren beskriver där mördarens offer som en gammal man, vars onda, blekblå öga hade ”en vedervärdig slöja som kunde frysa själva benmärgen till is”. Efter mordet hemsöks mördaren av offrets sista hjärtslag. I The Pale Blue Eye för dock innebörden av det utskurna hjärtat snarare tankarna till forntidens människooffer.

Den som kan kriminalgenren ser vissa likheter till Umberto Ecos Rosens namn (Il nome della rosa, 1980). Landor är mentorn som lär sin adept Poe att tyda ledtrådarna efter förövaren: Märkena efter den märkliga mordmetoden. Ett fragment av ett meddelande i offrets hand. En dold, magisk cirkel i ett avsides ishus.

Romanen skildrar deckarduons vänskap som så kärleksfullt intim att de blir snudd på älskare. Filmen nöjer sig med att de då och då tar ett glas eller sju tillsammans. Jag bara väntar på att någon av dem ska sno deckarkollegan Nick Charles rappa svar i filmklassikern Den gäckande skuggan (The Thin Man, 1934) på frågan om hur det går med utredningen: ”Den gör att jag ligger långt efter med mitt krökande.”

Kodknäckningen blir inte lika avancerad som hos semiotikern Eco. I gengäld skildrar filmen hur förvecklingarna kring mordfallet ger Poe insikter i ett bedrägligt maskspel han som författare och poet skulle använda i sina berättelser. West Point har förstås, som många elitskolor, ett slutet brödraskap av elitens elit. Och den sköna men sjukliga läkardottern Lea (Lucy Boynton), som förtrollar den unge poeten till att dikta om kärleken till den döende Lenore, visar sig bära på en grym hemlighet, liksom sin stolliga mor Julia (Gillian Anderson, filmens scentjuv).

Det som punkterar den omsorgsfullt uppbyggda rysarstämningen är det svaga, dubbelskruvade slutet. Publiken lämnas vid ridåfallet inte behagligt överraskad eller nervkittlad utan ställd. Som i den rungande, pinsamma tystnaden efter en eggande intrikat vits med en häpnadsväckande platt poäng.