BIO. MUSIKDOKUMENTÄR. Sverige/Nederländerna/Danmark, 2023. Regi: Magnus Gertten. Med: Cornelis Vreeswijk, Gitt Magnusson, Bim Warne, Anita Strandell, Silas Bäckström, Pierre Ström. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.45.
En ”jävla punkrockare”, kallade dokumentärfilmaren Magnus Gertten Cornelis Vreeswijk i söndagsupplagan av HD/Sydsvenskan. Jag håller med. Men inte för att han söp, svinade och klådde upp sina kvinnor. Det har inte ett förbannat dugg med punken att göra, även om filmen förtjänstfullt fördjupar sig i den patologiska svartsjukan och kvinnomisshandeln många bara nuddat lätt vid.
Scenpersonligheten, låtarna och framförandet är däremot hundra procent punk. Fraseringarna i sången med nasalt sug på versernas slutkläm för att framhäva den häcklande och – allra helst – skabrösa poängen; Johnny Rotten kunde inte gjort det bättre. Gitarrspelet accentuerar uppkäftigheten med sina vilda kast mellan brutalt dasslockshamrande och finurliga fingertoppspiruetter på strängarna. Och medan den böljande stora kroppen bjuder graciöst motstånd mot tyngdlagen i några dansanta rörelser plirar ögonen skälmskt.
Cornelis var inte en trubadur som stod i givakt inför den svenska vistraditionen. Han blåste bort det högstämda dammet med intryck från bland annat arbetarlitteratur, fransk vispoesi och amerikansk blues och gav sångerna en burlesk krydda i både text och scenframträdande.
För den äldre publiken bjuder Gerttens film inte på några överraskningar; mycket känns igen från Per Gunnar Evanders och Tom Alandhs dokumentärer (båda finns på SVT Play). Den passar därför bäst som introduktion till en ung publik med bara vaga aningar om denne outsider med kärlek till samhällets olycksbarn.
Det alla tre filmerna missar är att sätta in Cornelis i en historisk kontext som samhällskritisk trubadur. Sällskapet var stort och mångfaldigt med namn som Fred Åkerström, Finn Zetterholm och Bengt Sändh. Vad betydde det? Varför fick just Cornelis ett så varaktigt genomslag trots att han fram till dödens portar var mer känd som våldsbenäget skandalfyllo än som en av Sveriges stora 1900-talspoeter?
Han syntes också i många andra sammanhang, förutom då på kvällstidningarnas löpsedlar efter något krogslagsmål. Stod på teaterscenen, gav ut diktsamlingar, medverkade i flera sinsemellan helt olika långfilmer och var en flitig häcklarpartner till Ulf Thorén i tv-klassikern Hvar fjortonde dag (1965–72). Trots den 23 år korta karriären svischar alla dokumentärerna förbi mycket av detta för att i stort gå i samma hjulspår.
Ett genomgående tema i filmerna är att låtarna skulle vara förtäckta självbiografier. Det stämmer mer på vissa – exempelvis ”Ballad om hurusom Don Quixote gick på en blåsning”, om hans mytomspunna blöta hemmakväll 1975 med två transtjejer – än på andra. Men som Cornelis själv understryker i intervjun med Evander så ska hans texter främst ses som litterär fiktion med klangbotten i hans inspirationskällor, inte som självutlämnande berättelser. Konstnärskapet hade jag önskat att Gertttens dokumentär ägnat minst lika mycket utrymme åt som konstnärens missbruk och neurotiska personlighetsdrag.
Att Somliga går med trasiga skor ändå träffar helt rätt i 2020-talet beror på det politiska skiftet från solidaritet med till förakt för alla som inte är friska, starka och ekonomiskt framgångsrika. Cornelis riktade sin varma blick mot alla de utslagna och förtappades kamp för livet. Den fortsatt breda populariteten för hans visor tänder ett hopp för humanismens återkomst.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-11-17.