STRÖMMAD FILM. DOKUMENTÄR. USA, 2022. Regi: Matthew Heineman. Med: General Sami Sadat, soldater ur American Special Forces (Gröna Baskrarna), soldater ur Afghanistans armé. Längd: 1.34. Disney+.
Matthew Heineman är en av vår tids viktigaste dokumentärfilmare. Genombrottet med dokumentären CARTEL LAND (2015, finns som hyrfilm) är en resa rakt in i kulregnet under Mexikos pågående knarkkrig som utmanar klichébilden av vilka som är krigets verkliga skurkar. CITY OF GHOSTS (2016, finns på Prime) är ett samarbetsprojekt med en grupp syriska flyktingar för att redigera ihop deras unika, chockerande bildmaterial inifrån Raqqa under IS-ockupationen.
Festivalpriser och kritikerapplåder har kantat Heinemans karriär, men han har förbluffande nog aldrig vunnit en Oscar. Hans senaste dokumentär, Retrograde saknas på listan över årets nomineringar, och det är ingen vågad gissning att det beror på något man inte vill påminnas om på galan: ett amerikanskt fiasko.
Retrograde (”tillbakadragande”) skildrar de sista nio månaderna fram till det katastrofala amerikanska uttåget ur Afghanistan på kvällen den 30 augusti 2021. Filmen är inte hans bästa. Ändå höjer den sig över det mesta på nomineringslistan.
Här saknas bakgrunden man behöver för att förstå hur talibanerna kunde vinna kriget. Den utbredda korruptionen. Regeringens oförmåga att utveckla landet, vilket släckte framtidshoppet för många. Och det avgörande stödet till talibanerna från länder med ögonen på Afghanistans naturresurser: Pakistan, Saudi Arabien, Kina och Ryssland. Inget av detta nämns.
Heineman förmedlar i stället en stämningsbild inifrån de amerikanska och afghanska militärförläggningarna i provinsen Helmand. När filmen börjar har det gått nästan ett år sedan Trump-regeringen – utan den afghanska regeringens medverkan – skrev avtal med talibanerna om att avveckla USA:s militära närvaro. Med Biden på presidentposten hoppas emellertid trupperna på en politisk omsvängning.
Hoppet grusas i april, då Vita Huset meddelar att trupperna bara har några månader på sig att evakuera. Vi hade inte behövt höra kommentarerna; blickarna från elitsoldaterna talar sitt tydliga språk. Redan avtalet var oöverlagt, och tidsplanen är en katastrof. Man hinner inte ens få ut mer än en bråkdel av sitt materiel, utan tvingas spränga sönder och elda upp allt man har, från hemliga dokument till datorer och vapen. Det har senare uppmärksammats i amerikanska tidningsartiklar om soldater som fått i sig en farlig giftcocktail genom röken från de många bränderna.
För den som minns, liknar filmbilderna de som fångade USA:s sista dagar i Vietnam 1975. Varje dag går regeringsmakten och myndigheternas sammanbrott allt snabbare. De amerikanska soldaterna vet att de kommer att flygas i säkerhet, och de kan bara uppgivet betrakta den tilltagande paniken i sina afghanska kollegors ögon.
En man håller dock envist stånd: unge general Sami Sadat, befälhavare över Helmand-provinsen. Han ger upplyftande pep-talks till sina underlydande och talar segervisst om att gå på offensiven mot talibanerna. Ingen har hjärta nog att säga emot.
Som alltid är Heineman mitt i händelsernas centrum. Uppe i en helikopter överlastad av soldater för att filma hur den kränger vilt medan raketer och kulor viner förbi från talibanernas styrkor på marken. Vid Sadats sida på balkongen i staden Laskar Gah för att se natthimlen fyllas av ljusraketer och explosioner. Som åskådare ger scenerna märklig blandning av fasa, skönhet, adrenalinrusch och panik.
Scenerna från Kabuls flygplats innan sista flyget ut är ett rekviem över förlorat land, förlorade liv. Hopträngda i ett avloppsdike mellan den amerikanska barriären till landningsbanan och talibanernas vakande trupper vädjar ett hundratal människor om fristad. Kameran dröjer vid en afghansk kvinna med bottenlös skräck i blicken. En repris på den berömda bilden av Sharbat Gula på omslaget till National Geographic, filmens producent, i juni 1985. Gamla fasor, nya plågor.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-02-17.
OBS! Redaktören på Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan ändrade utan min vetskap näst sista meningen så att den såg ut så här i tryck: ”En repris på den berömda bilden av filmens producent Sharbat Gula på omslaget till National Geographic i juni 1985.” Men Sharbat Gula var förstås den afghanska flickan som hamnade på National Geographics omslag, och hon är inte filmens producent. Det är däremot National Geographic, vilket framgår av min formulering i ursprungstexten ovan. Nu på förmiddagen den 17 februari har meningen korrigerats i nätupplagorna.