BIO. HISTORISKT DRAMA. Italien, 2022. Il signore delle formiche. Regi: Gianni Amielo. Med: Luigi Lo Cascio, Elio Germano, Leonardo Maltese. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.14.
Aldo Braibanti (1922–2014) var en man med många egenskaper: Antifascistisk partisan under andra världskriget. Doktor i filosofi strax efter krigsslutet. Prisbelönt poet och författare. Fritänkande avhoppare från italienska kommunistpartiet med ett fanatiskt intresse för myrornas liv. Konstnär. Översättare. Dramatiker. Med mycket mera.
Han slog aldrig igenom internationellt eller blev folkligt populär i hemlandet. Mest känd är han för rättsprocessen 1964–68 då han utreddes och dömdes till nio års fängelse för att ”ha förslavat en annan människas sinnen för sina ondskefulla ändamål”. Läs: homosexualitet.
Brottsrubriceringen – med ekon från dödsdomen mot filosofen Sokrates som ”förförare av ungdomen” – hade sina rötter i en medeltida lagstiftning fascistdiktaturen 1922–43 återinförde som straff för homosexualitet. Den vaga formuleringen av lagparagrafen motiverades av att fascistdiktatorn Benito Mussolini, likt Vladimir Putin i dagens Ryssland, ansåg att bögar inte kunde finnas i hans macho-nation. Därför måste brottet straffas men samtidigt osynliggöras. Lagen tillämpades dock endast i fallet Braibanti.
I en tillbakablick ser vi hur Braibanti (Luigi Lo Cascio) träffar sin blivande älskare, den tjugo år yngre Giovanni Sanfratello, här omdöpt till Ettore Tagliaferri (Leonardo Maltese) i konstkollektivet Farnese utanför Parma. Det är, till filmens fördel, ett osmickrande porträtt av en snarstucken tyrann, drillande sina litteratur- och dramaelever till underkastelse. Ett offer för ett rättsövergrepp behöver ju inte alltid vara ett helgon eller ens sympatisk för att vara värd att försvara.
Regissören Gianni Amielo (Barntjuven/ Il ladro di bambini, 1992) går inte på djupet med porträttet av Braibanti utan koncentrerar handlingen på rättsprocessen som uttryck för ett homofobiskt samhällsklimat. En homofobi som krupit under skinnet på huvudpersonen själv, det får vi se prov på när han bråkar med Ettore efter de flyttat till Rom och börjat gå på partyn för stans homosexuella. Här anar vi självföraktet som nyckeln till hans motvilja att försvara sig i domstolen.
Titeln Myrornas herre refererar till Braibantis kuriösa tankevärld. I ett par repliker förklarar han myrornas kollektiva, självuppoffrande samhällen under en drottning som ett lockande alternativ till människans värld. Denna hemvävda eko-filosofi snuddade på sin höjd vid marxismens idéer och var allt annat än förenlig med kommunistpartiets dogmer.
Ett felaktigt inslag är dock att journalisten som bevakade rättegången för kommunistiska tidningen l’Unità, Paolo Gambesia, i filmen kallad Ennio Scribani (Elio Germano), skulle ha arbetat i motvind från redaktionen. Filmens missriktade syfte är förmodligen att visa homofobin också bland kommunister (minns svenska KFMLr). I verkligheten var det precis tvärtom; l’Unità försvarade konsekvent Braibanti mot lynchmobben i den kristdemokratiska pressen.
Helt sanningsenlig är däremot skildringen av dåtidens tvångsbehandling av homosexuella. Kidnappad och inspärrad på mentalsjukhus av familjen bryts Ettore ned av tvångsmedicinering och elchocker innan han kastas ut som avskräde på gatan. Slutbilderna av honom som en krossad människospillra påminner oss om konsekvenserna för den hbtq-hatande politik som dagens extremhöger över hela världen blåst till strid för att återinföra.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-08-18.
