När Ian Fleming 1952 sökte efter ”ett platt, alldagligt namn” att kalla agent 007, fastnade han för: James Bond. Han hittade det på omslaget till boken om Karibiens fåglar som låg på skrivbordet i hans hem Goldeneye i Jamaica. Författaren blev snart en ytterst motvilligt världsberömd ornitolog från Philadelphia.
Idag finns det tusentals James Bond i världen. Vi möter några av dem i australiske regissören Matthew Bauers dokumentär med titeln hämtad från en vitsig replik i I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty’s Secret Service, 1969). Och de vittnar om att namnet både är en välsignelse och förbannelse.
Välsignad är Nybros egen Bond, 007-museichefen Gunnar Schäfer, son till en tysk naziofficer som kom till Sverige 1945, gifte sig, fick barnet Gunnar… och försvann spårlöst under en resa. Kanske åkte han efter sina partikamrater till Sydamerika. Sedan dess har Gunnar sett Ian Fleming som sin surrogatpappa, till den grad att han ägnat hela sitt liv åt författarens skapelse och – år 2007, när annars? – registrerade James Bond som sina mellannamn.
En förbannelse blev det däremot för de två amerikanska James Bond som i tonåren glömt sina id-handlingar när de stoppades av polisen. Smockan hängde i luften eftersom konstaplarna tog namnuppgiften som ett hånfullt skämt. Den ene fick en utskällning, den andre 60 dagar i fängelse. Gissa vem av dem som var vit och vem som var svart.
Mitt i filmen kommer en lång sekvens som först förbryllar. Den handlar om en brittisk kvinna som flytt med sin son från en helvetiskt äktenskap. Plötsligt klipper Bauer in bilder på en av Bond-skådisarna. ”Va, är det han?” hinner man tänka en väldigt lång stund innan berättelsen tar en oväntad vändning. Snudd på ärekränkning genom guilt by suspense, faktiskt.
Men för många är alla ironiska jämförelser med den yrkesmördande hårdkroppen på bioduken ett enerverande, livslångt skämt. En av dem som tröttnat är en medelålders, homosexuell teaterregissör i New York som helst vill leva i fred med att vara småfet, inte särskilt alfahanlig och tämligen anonym. Tills han en dag tackar ja till ett reklamjobb för ett webbkasino där han femtio gånger (omtagningar oräknade) – en reklamfilm för varje delstat – vänder sig mot kameran, tar av sig solglasögonen och säger – ja, ni vet. Jag gissar att han behövde pengarna.
Andra James Bond finner sig stoiskt i de osmickrande gliringarna. En pastor växte upp med att biobesök var en synd. Han hade därför inte den blekaste aning om kulturfenomenet 007 och fattade följaktligen noll när vänkretsen menande jämförde honom med världsmästaren i virilitet. Många år senare konstaterar han suckande att namnet inte var till någon nytta. Brudarna hängde ändå inte i klasar runt hans hals eftersom han var en tönt.
Sensmoral? Låt tusen James Bond blomma. Eller: bakom namnet, ecce homo. Fast Matthew Bauer är mer intresserad av det kuriösa och lättsamt underhållande än av att göra en existentiellt grävande dokumentär.
Och som underhållning är The Other Fellow åttio tajta, trivsamma minuter. Regissören har samlat ett gäng James Bond av de mest skilda slag, och de stämmer in i hans humoristiska intentioner med öppenhjärtiga och roliga anekdoter ur sina liv. Filmen blir något så ovanligt som en humanistisk komedi, där man skrattar med och inte åt de medverkande.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-02-03.
The Other Fellow
BIO. DOKUMENTÄR. Storbritannien, 2022. Regi: Matthew Bauer. Med: Gunnar James Bond Schäfer, Miss X Bond, James Lee Bond, James Bond Jr. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.20.