Marschen mot Rom – Michael Tapper

BIO. DOKUMENTÄR. Italien, 2022. Regi: Mark Cousins. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.37.

John Foot Blood and Power: The Rise and Fall of Italian Fascism (London: Bloomsbury, 2022)

Den italienska fascismen har länge stått i skuggan av sin tyska nazistkusin. Historikern John Foot menar i sin nyutkomna bok Blood and Power att italienarna lagt en historieglömskans dimma över fascistdiktaturen 1922–1945. Högerpopulister tävlar om att ömsom trivialisera fascismen, ömsom berömma den.

Silvio Berlusconi påstod under sin tid vid makten att fascismen var ”godhjärtad” och att ”Mussolini aldrig dödat någon”. Landets nuvarande premiärminister Giorgia Meloni höll under ungdomstiden i nyfascistiska MSI beundrande tal om il Duce.

På film har fascister ofta framställts som korkade översittare, Mussolini själv som en clown. Dino Risis komedi Marschen mot Rom (La marcia su Roma, 1962) skildrar fascisterna som patetiska fårskallar. Federico Fellinis Oscarsbelönade Amarcord (1973) visar hur den lokale fascistpampen tvingar en man att dricka ricinolja tills han bajsar i byxorna. Säga vad vill om fascisterna, men några folkmördande nazister var de inte – om vi ska tro populärkulturen.

John Foot kan emellertid visa att fascismen var en ideologiskt motiverad terroriströrelse. Mord och tortyr användes systematiskt i kampen mot kommunister och fackföreningar. De afrikanska erövringskrigen genomfördes med giftgas, eldkastare och massakrer. Mussolini blev alla samtida diktatorers förebild för sin dyrkan av hänsynslöst våld som maktinstrument.

Mark Cousins dokumentär Marschen mot Rom har inte en molekyl av Foots bildning eller analysförmåga. Första tredjedelen av filmen ägnar han åt fascisternas propagandafilm A noi!, om statskuppen i oktober 1922, till tankar som växlar mellan det kuriösa och det knasiga. Han klipper in en scen från en film av den frispråkiga italienska regissören Elvira Notari, utan att den har något i sammanhanget att göra, utan att berätta att det var fascisternas censur som satte stopp för hennes karriär 1930.

Sedan lallar han vidare med antydningar om att den amatörmässiga A noi! skulle vara en föregångare till såväl Sergei Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets Potemkin, 1925) som Leni Riefenstahls Viljans triumf (Triumph des Willens, 1935). Det har han varken historiska eller konstnärliga belägg för. Men sådana infall gick hem i hans lika olycksaliga filmhistoria The Story of Film (2011), som sändes i SVT för några år sedan.

I mittpartiet spurtar Cousins genom fascismens andliga föregångare och politiska hjälpredor inför kuppen 1922. Bland andra den antidemokratiske franske psykologen Gustave Le Bons teorier om den lättmanipulerade folkmassan. Känd från Adolf Hitlers Mein Kampf (1924) och Joachim Fests biografi och dokumentär Hitler: en karriär (Hitler/ Hitler: Eine Karierre, 1973/1977).

Mot slutet börjar Cousins riffa på infall om året 1922 medan han klipper mellan Robert Flahertys antropologiska dokumentär Nanook, köldens son (Nanook of the North) och bilder på Hollywoodstjärnor som föddes då. Det är möjligt att kopplingen till fascismen faller på plats om man rökt på ordentligt, men betraktad med nyktra ögon är det bara trams.