Maestro – Michael Tapper

BIO. DRAMA. USA, 2023. Regi: Bradley Cooper. Med: Bradley Cooper, Carey Mulligan, Matt Boomer, Sarah Silverman. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 2.09.

Glöm skitpratet om etniskt lajvande i Maestro. Det är bara att jämföra Ed Murrows hemma-hos-reportage i tv från 1955 (finns på nätet) med rekonstruktionen i filmen för att konstatera: Bradley Cooper och Carey Mulligan fångar sina förebilder porträttlikt och med absolut gehör för deras tal, gester och kroppsspråk. Utan att karikera eller skönmåla.

Mina invändningar mot skildringen av den judisk-amerikanske kompositören och dirigenten Leonard ”Lenny” Bernstein och hans fru, costaricansk-chilenska skådespelerskan Felicia Montealegre, handlar i stället om sådant filmens belackare inte ägnat en rad åt: Oförmågan att skildra hans plats i musikhistorien som en både populär (West Side Story) och nyskapande (Mass) kompositör i efterkrigstiden. Mörkläggningen av hennes engagemang i freds- och medborgarrättsorganisationer under kallakrigets antikommunistiska paranoia.

Deras superkändisskap och politiska ställningstaganden var en stor snackis i samtiden. Så stor och kontroversiell att journalisten Tom Wolfes satiriska tidskriftsessä ”Radical Chic: That Party at Lenny’s” (1970) blev en bästsäljare när den publicerades i bokform. Kort sagt saknar jag konstnärligt och politiskt väsentliga delar av deras liv och samtid i Maestro.

Som berättelse om en bisexuellt utsvävande dirigentdiva och hans ständigt frustrerade hustru är storyn bättre. Men också här saknas väsentliga delar. Det märker vi redan i deras första, romantiskt-komiska sötmöte 1946 på ett vilt party. I brist på bilder från deras uppväxttid, tvingas båda i kulsprutetakt skrika fram sina biografiska data som om de läste högt ur ett uppslagsverk. En nödlösning i strid mot den klassiska Hollywood-maximen: ”Show, don’t tell”.

Annars har Bradley Cooper vuxit som regissör under inflytande av filmens två huvudproducenter, Martin Scorsese och Steven Spielberg. Filmen är fotograferad i det klassiska 1,33:1-fomatet. Den går från svartvitt till färg och byter berättarstil kring 1960. Särskilt den energiskt klippta 1940/50-talsdelen med sina uppfriskande lån från tidens stilistiska verktygslåda är en njutning.

I en scen tar han och filmfotografen Matthew Libatique hjälp av tidens hallucinatoriska film noir-thrillrar för att visa hur Bernsteins växande stjärnstatus och bombastiska ego blir Montealegras mardröm. Från dirigentpulten tornar hans skugga upp sig till ett enormt monster och ser ut att suga allt liv och ljus ur hennes lilla förskrämda gestalt i kulisserna. Den förebådar kontrasten i filmens sista del mellan hans livsextatiska dirigerande av Gustav Mahlers Uppståndelsesymfonin (Symfoni nr. 2) och hennes borttynande och död i cancer.

I filmens andra halva tappar Cooper berättartempo och filmhistorisk inspiration i takt med att paret tappar bort varandra. Det märks i ett gräl filmat med statisk kamera och till en symboliskt tungfotad kommentar av en Thanksgiving-parad utanför parets lägenhet. När Montealegre klagar över den äktenskapliga misären dyker en guldbur lägligt upp, och när grälet dansar runt Bernsteins homosexualitet kommer en gigantisk Snobben-figur förbi för att påminna oss om elefanten i rummet.

Konstnärsbiografin Maestro lämnar mycket i övrigt att önska. Men kärleksskildringen lever desto starkare i den gnistrande personkemin mellan Cooper och Mulligan när de gestaltar det sällsamt omaka paret Bernstein som varken kunde leva med eller utan varandra.