Kalla mig Lucía – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Spanien, 2023. 20,000 especies de abejas. Regi, manus: Estibaliz Urresola Solaguren. Med: Sofía Otero, Patricia López Arnaiz, Ane Gabarain, Itziar Lazkano. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 2.05.

Baskiska regissören Estibaliz Urresola Solagurens långfilmsdebut Kalla mig Lucía marknadsförs som en solskenshistoria i sommarskönt landskap. En spegelbild av Céline Sciammas tolv år gamla TOMBOY. Då om en tioårig flicka som under en sommar lever som en pojke, nu om en åttaårig pojke som under en sommar kommer till insikt om sin sanna identitet som flicka.

Länge lyser dock solen isande kall över Aitors (Sofiá Otero) sommarlov med mamma Ane (Patricia López Arnaiz) och två äldre syskon hos mormor Lita (Itziar Lazkano) i Baskien. Föräldrarna planerar att skiljas. Ane slits mellan att ta hand om barnen och att efter många år som hemmafru återuppta konstnärsdrömmarna som föddes i sin berömde fars skulpturverkstad.

Aitor är trulig och tvär, särskilt när familjen använder smeknamnet Cocó, utan att någon förstår varför. Först på gammelmoster Lourdes (Ane Gabarain) biodling hittar han en oas för sina tankar och ett lyssnande, sympatiskt öra. Där vågar hen ta steget från att se sig själv som ”ingenting” till att ta namnet Lucía efter det sicilianska helgonet.

Filmen lunkar fram i ett stilla-gränsande-till-sömnigt tempo till vackra, ibland vykortsidylliska bilder som svär mot handlingens två uppslitande livskriser: Anas och Aitors. Solaguren insisterar på att vi ska se dem parallella, men jämförelsen är lika sökt som symboliken är övertydlig. Ett exempel på det sistnämnda är att Anes bästa skulptur heter ”Skam”, som – gissa vad? – är vad både Aitor känner inför sin pojkkropp och Ane av att stå i skuggan av sin pappa mästerkonstnären.

Men där konstfilmsambitionerna kommer till korta, får handlingen i stället liv av skådespelarnas övertygande rollinsatser, som vida överträffar det magra manuset. Sofá Otero – åtta år gammal under inspelningen – tilldelades inte oväntat men inte heller orättvist Silverbjörnen under Berlins filmfestival i våras. Hon har en svår och långa stunder stum roll som tvingar henne att med kropp och mimik förmedla sitt desperata sökande efter något hon inte kan sätta ord på.

I den påhäftade bihandlingen gör Patricia López Arnaiz storverk av Anes medelålderskris i all dess såriga, känslostormande förvirring. Hennes berättelse blir emellertid frustrerande rumphuggen och borde ha knoppats av till en egen film.