Joyland – Michael Tapper

BIO. TRAGIKOMEDI. Pakistan/USA, 2022. Regi Saim Sadiq. Med: Ali Junejo, Rasti Farooq, Alina Khan, Sarwat Gilani, Salmaan Peerzada. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.07.

Pakistansk filmproduktion syns sällan på världens biografer. Konstnärligt navigerar filmindustrin genom ett minfält av religiös censur. Kommersiellt hämmas man av en omfattande piratkopiering.

Saim Sadiq kan bli regissören som förändrar allt med sin långfilmsdebut Joyland, byggd på kortfilmen Darling (2019, finns på YouTube). Filmen stämplades först med totalförbud av informationsministeriet. Men efter en debatt med ett inlägg av bland andra fredspristagaren Malala Yousafzai, en av filmens producenter, släpptes en nedklippt version. Fortfarande kvarstår dock förbudet i Punjab, Sadiqs hemregion och spelplatsen för hans berättelse.

Internationellt har mottagandet tvärtom varit entusiastiskt. I Cannes belönades Sadiq med både Jurypriset och Queerpalmen. Det fick hemlandets regering att byta fot och utnämna filmen som Pakistans officiella bidrag till Oscarsgalan 2023.

Tragikomedin Joyland – namnet är hämtat från en nöjespark – har skrivits av Sadiq och hans klasskamrat från filmutbildningen på Columbia-universitetet, Maggie Briggs. De berättar om ett land med en så kvävande religiös moral att dubbelmoral är den enda livsluften, och om en patriarkal maktordning som skadar alla i familjehierarkin.

Handlingen utspelas i Lahore. Där regerar rullstolsbundne änklingen Amanullah (Salmaan Peerzada) med järnhand över familjen Rana. Till sin hjälp har han kvarterets självutnämnda moralpolis, änkan Fayyaz (Sania Saeed). När Amanullahs långtidsarbetslöse yngste son Haider (Ali Junejo) får en anställning, tvingar familjen hans fru Mumtaz (Rasti Farooq) att sluta sitt arbete på en skönhetssalong.

Hon övertar Haiders skitjobb som assisterande hemmafru åt äldre brodern Saleems (Sohail Sameer) hustru Nucchi (Sarwat Gilani) med tre döttrar. Därigenom hoppas Amanullah kunna kuva den självständiga Mumtaz till att foga sig i sin hustruroll och börja föda barn, helst söner. Vad ingen i familjen vet är att Haider rekryterats till danstruppen bakom den förföriska transprimadonnan Biba (Alina Khan, nyligen korad till Miss Trans Pakistan) på en burleskteater.

Libanesiske Joe Saades utsökta filmfoto understryker i bildkomposition, färg- och ljussättning kontrasten mellan familjen Rana och Bibas två världar. Filmens centrala kärlekstriangel Biba-Haider-Mumtaz blir till ett lackmuspapper för familjen Ranas bortträngda känslor och tickar obönhörligt mot en tragisk final. Men vandringen genom tåredalen är smyckad med humor, gärna svart sådan.

Som i vitsen Haider berättar för Biba: ”En mygga förälskade sig i en kyckling. De kysste varandra. Myggan dog av fågelinfluensa, kycklingen av denguefeber.” Kärlek är dödligt i ett religionsdogmatiskt samhälle, en enkelbiljett till undergång.

Överraskningen för oss som inte lärt känna Pakistan annat än som Afghanistan light – och det som fick några av landets politiker att vilja förbjuda filmen – är skildringen av Lahores subkulturella nöjesvärld. Sång- och dansnumren är så ohämmat sexdrypande och jargongen så grovkornig att Madonna hade rodnat. Roligast har man i de svalosande bitchduellerna mellan Biba och hennes rival Shagnam (Priya Usman Khan).

Invektiven yr likt kulsprutesalvor mellan dem. Det är som om att se Bette Davis ryka ihop med Bette Midler en sen kväll på krogen. När orden hamnar i munnen på män får skämtandet däremot en osmaklig undertext av kvinnohat.

Men filmens personteckningar är inga karikatyrer. Skådespelarna nyanserar sina rollporträtt genom gester, kroppsspråk och blickspel snarare än i dialogen. Det här är en kultur där ett förlupet ord, en freudiansk felsägning, kan bli förödande. Hjärtats mening sägs helst mellan raderna.

Joyland är ovanligt moget verk för att komma från en debutant, och jag kan inte annat än se ett stort framtidslöfte i Saim Sadiq. Filmer som hans visar vad man kan åstadkomma med små medel och stor kreativ förmåga.