BIO. ACTION/ÄVENTYR. USA, 2023. Regi: James Mangold. Med: Harrison Ford, Phoebe Waller-Bridge, Mads Mikkelsen, Antonio Banderas, Toby Jones. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.34.
Den femte och sista filmen i Indiana Jones-franchisen är ett två och en halvtimme långt farväl till 1900-talets matinéhjältar. Och till Harrison Fords paradroll. Han kom som tjugoåring från Wisconsin utan skådespelarutbildning men med en vinnande personlighet med drag från stjärnorna i drömfabrikens guldålder: Errol Flynns pojkaktiga spefullhet i det sneda leendet. Gary Coopers lågmälda charm. James Stewarts naiva blick, som med stigande ålder fick en cynisk svärta i ögonvrån.
James Mangold satte en geriatrisk slutpunkt för X-Men-sagan med LOGAN och är som gjord för att orkestrera 80-årige Indiana Jones sista arkeologäventyr i Dial of Destiny. Båda filmerna skildrar hjältens åldrande i en tid som sprungit honom förbi, såväl teknologiskt som kulturellt och moraliskt.
Handlingen börjar 1944 med att Indy – förbluffande snyggt datorföryngrad (jämför med min profetia i artikeln HOLLYWOOD ZOMBIE 2016) – fajtas mot nazister om den så kallade Antikytheramekanismen, ett antikgrekiskt astronomiskt ur som filmen diktar om till en tidsmaskin uppfunnen av ingenjörsgeniet Arkimedes. Klipp till 1969, då Harrison Fords flower power-generation var ung men hans åldrade rollfigur blivit gårdagens nyheter. Krigstidens hjältedåd är glömda. Eleverna somnar på hans föreläsningar. Indy är passé.
Då sticker nazisterna åter upp svinhuvudet, nu amerikanska och med CIA som hjälpreda. Ledaren är NASA-rymdingenjören Dr Jürgen Voller (läs: Wernher von Braun, äckelvirtuost spelad av Mads Mikkelsen), en av 1 600 nazityska vetenskapsmän som togs till USA genom Operation Paperclip. På ytan en anspråkslös forskare, men i hemlighet planerar han att med tidsmaskinen vrida tillbaka klockan så att Tredje Riket kan lägga världen under sin stövel. En varnande allegori över nazismens nya frammarsch i demokratierna.
Jakten på Voller går bland annat till häst genom segerparaden för Apollo 11 i New York och i tuk-tuk-taxi genom Tanger. Till hjälp har Indy sin Lara Croft-liknande guddotter Helena (Phoebe Waller-Bridge), dotter till neurotiska brittiska kollegan Basil Shaw (Toby Jones imiterar Denholm Elliott i Jakten på den försvunna skatten/ Raiders of the Lost Ark, 1981). Helena visar sig emellertid vara en opålitlig vapendragare som bara ser oskattbara antikviteter som snabba cash.
Indy tar även hjälp av den egyptiske bekantingen Sallah (John Rhys-Davies) och den spanske sjöbjörnen Renaldo (Antonio Banderas samplar kapten Haddock och Jacques-Yves Cousteau). Det kan låta som knarrig gubbaction men saknar tack och lov russingenrens baksidor, inklusive repliken ”I’m to old for this shit”. Åldrad och sliten och luttrad är Indy men aldrig förfaller han till att gnälla om samtidens ungdom eller att muttra om forna stordåd.
Efter bottennappet Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull, 2008) klamrar sig det överjästa mittpartiet av Dial of Destiny ängsligt vid nostalgiska återseenden och utdragna actionjakter. En sista greatest hits-parad. I gengäld är inledningen, finalen och epilogen de bästa i franchisen sedan Jakten på de försvunna skatten. Och vi ska komma ihåg att John Williams fanfarmusik är tillägnad biodukens ovanligaste actionhjälte: vetenskapsmannen. Den får en extra knorr i det roliga mötet med en ”Heureka!”-ropande Arkimedes under slaget om Syracusa.
Det varma slutackordet är dock reserverat för Indy själv och klingar i perfekt harmoni med filmseriens osentimentala grundton. Vackert och rörande och i all sin enkelhet hemma i hans New York-kyffe.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-06-28.
