Diamant Salihu
När ingen lyssnar
Mondial, 360 sidor
Diamant Salihus Tills alla dör, om gängkrigen i Järvaområdet, belönades välförtjänt med Stora Journalistpriset 2021. I år följer han upp och fördjupar bilden av gängvåldet i Sverige med en bok om konsekvenserna av att fransk polis på våren 2020 knäckte den krypterade kommunikationstjänsten för specialtillverkade mobiltelefoner, EncroChat. Tjänsten skapades 2016 och antalet abonnemang växte snabbt till 60 000 i över 100 länder. De flesta användarna fanns inom organiserad brottslighet, främst narkotikahandel.
Cirka 800 av användarna kunde knytas till Sverige, och det kan ju låta hanterligt för en utredning. Men antalet meddelanden som krävde granskning var kring fyra miljoner, något som tog stora polisresurser anspråk. Året därpå tillkom material från två nya polistillslag, i USA genom fejkkryptoappen Anom och en internationellt samordnad räd mot kanadensiska kryptotjänsten Sky ECC.
Nu fick svensk polis tiofalt fler meddelanden att analysera. Och med så många inblandade på båda sidorna av lagen, är det inte konstigt att bokens första sidor listar ett omfattande persongalleri – flera med alias – som påminner om folkmyllret i Leo Tolstojs Krig och fred (Vojna i mir, 1865–69). Då är inte anhöriga till brottsoffer och förövare inräknade.
Salihu retar läsaptiten med ett citat från tv-serien The Wire (2002–08) om att narkotikan leder till langare och brukare men att spåret från pengarna kan leda till oväntade ställen. Den gamla högerns klasshat i förening med den nya högerns rasism har hamrat in att vi automatiskt ska koppla knarkhandel och missbruk med invandrartäta, ”utsatta områden” i betongförorten. Boken korrigerar den ideologiska vrångbilden med en dokumenterad berättelse om narkotikans slingrande vägar genom hyreshus och villor, via småbarnsföräldrar och egna företagare, från unga tjejer till medelålders män.
Det har blivit accepterat att helgknarka, på nattklubben, partyt eller som avkoppling i hemmet. En polisrapport från 2021 skattade den årliga narkotikasmugglingen till 150 ton. Ökningen har varit markant under det senaste decenniet. Provtagningar i kommunalt avloppsvatten och tillslag i välbeställda områden styrker att vi har ett utbrett narkotikabruk i alla samhällsklasser. Utan svenssonknarkandet inga langargäng med mångmiljoninkomster. Trots det kommer ingen politiker med ögonen på nästa val kommer att införa visitationszoner i Täby eller Vellinge.
Salihu beskriver gängledarna som nyrika lyxlirare. Alla tycks sträva efter att efterlikna Tony Montana i gangsterfilmen Scarface (1983). De tävlar i att äga flashiga sportbilar och pråliga Rolexklockor, ju fler och dyrare desto högre status. Då som nu är gangstrarna en skrattspegel av den amoraliska klipparkapitalismen. ”Girighet är bra” och ”Du ska inte åka fast” är de viktigaste budorden i båda ekonomierna, den svarta likväl som den vita.
Men följer boken knarkpengarna till något oväntat ställe? Är ”den kurdiske räven” slutstationen för kassaflödet till narkotikatrafiken? Eller fortsätter pengaspåret bakom honom till andra finansiärer, kanske rent av till den vita ekonomin? Det har EncroChat-utredningen inte kunnat se. Hittills.
Lika rastlöst som skurkarna jagar miljoner, rusar läsaren med Salihu som guide genom en kartläggning av den undre världen som imponerar men är snudd på omöjlig att överblicka. Man får lätt bilden av tungt beväpnande maffiaorganisationer som mördar allt i sin väg och likt terrororganisationer har samhällsomstörtande ambitioner. Inför EncroChat-materialet utbrister polisen Emil i boken: ”Det är som Enigma under andra världskriget.” Det ger intryck av att svenska gangstrar kan jämställas med Nazityskland.
Några fall har tagits till intäkt för att för att bekräfta att gangstrarna är så starka att de hotar demokratin. Rättegångarna för drygt tio år sedan mot Södertäljenätverket visade på kopplingar mellan nätverkets gangstrar, politiska partier och vårdföretag. Nyligen rapporterade medierna om misstänkta röstköp vid maktskiftet i Botkyrkas socialdemokratiska arbetarkommun. Men trots allt talar vi om enstaka händelser, inte om en systematisk samhällsinfiltration av amerikansk maffiatyp.
Röstfisketävlande partier är emellertid inte intresserade av hur saker är, utan hur de ser ut att vara. Vi har därför sett både lagar och politiska utspel som är minst sagt tveksamma i en rättsstat och som kritiserats av de juridiska experterna i Lagrådet för att de kan få oanade följder. Det gäller bland annat den nya terroristlagstiftningen, som med sina gummiformuleringar lika gärna kan användas mot politiska motståndare till sittande regering. Andra förslag har handlat om avlyssning utan misstankar om brott, dubbla straff för gängkriminalitet och visitationszoner där poliser kan muddra i stort sett alla bara för att de bor i zonen.
Med den typen av lagar öppnar man för godtycklighet i övervakningen av de egna medborgarna och för rasprofilering i straffsatserna. Bådadera strider mot rättsstatens grundprinciper om skydd för individens integritet och allas likhet inför lagen. Vad värre är, de bereder också vägen för att en framtida, auktoritär regim kan använda dessa demokratiskt stiftade lagar som alibi för att bedriva statsterror.
Sådana diskussioner hade Diamant Salihu gärna fått ägna något kapitel i sin annars så engagerade och välskrivna reportagebok.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-05-02.