Hammarskjöld – Michael Tapper

BIO. DRAMA. Sverige, 2023. Regi: Per Fly. Med: Mikael Persbrandt, Francis Chuoler, Thure Lindhardt, Hakeem Kae-Kazim, Sara Soulié. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.58.

Hammarskjöld kommer som en påminnelse om en tid då Sverige var en moralisk och intellektuell stormakt i världen. Drygt sextio år senare har alla sådana ambitioner skjutits i sank av politiker och ett debattklimat som inte väcker annat än förtvivlan. Just därför hade berättelsen om en svensk generalsekreterare för Förenta Nationerna med bildning, integritet, rättspatos och ett hjärta fyllt av lyrik förtjänat en inspirerande gestaltning värd namnet.

Handlingen utspelas under Dag Hammarskjölds (Mikael Persbrandt) tio sista dagar i livet i september 1961. Kongokrisen har skapat ett krigstillstånd mellan väst och öst i FN-skrapan. För att bevara såväl organisationens integritet som sin egen, måste han med alla medel, även militära, avstyra landets sammanbrott i folkmord och laglöshet efter den formella avkoloniseringen.

Det är material nog för en rafflande politisk thriller om hur belgiska legoknektar – hjälpta av MI6, CIA och Nordrhodesias apartheidregim – mördade Hammarskjöld i syfte att behålla kontrollen över landets strategiskt viktiga urantillgångar, råvaran till de snabbväxande kärnvapenarsenalerna.

Filmen saknar inte intressanta inslag, bland annat i porträttet av den helgonförklarade John F. Kennedy som skrupelfri kallakrigare. Mordkomplotten är också övertygande iscensatt och lånar trovärdighet av att hämta material ur historikern Susan Williams uppmärksammade bok Who Killed Hammarskjöld? The UN, the Cold War and White Supremacy in Africa (2011).

Men nu heter alltså filmen Hammarskjöld. Då ska det förstås rotas i ett lövtunt privatliv hos en man som bevisligen var gift 24/7 med jobbet. Mitt i FN-debaclet åker han därför helt oförklarligt till Österlen för att köpa Backåkra, vilket han gjorde redan 1957. Och från ingenstans dyker den påhittade författaren Peter Levin (Thure Lindhart) upp för att väcka minnen från en homosexuell ungdomsromans.

Ingendera lägger något väsentligt till handlingen. Dessutom bygger Levin-episoderna enbart på löst skvaller; Hammarskjöld var som bekant varken gift eller hade några kända kvinnoaffärer. Skvaller som mycket väl kan ha eldats på av supermakter för att underminera såväl hans som Förenta Nationernas politiska makt. Sett med dagens HBTQ-ögon, skulle vi kanske beteckna honom som asexuell.

Om man nu ändå envisas med att ta några av hans diktrader till intäkt för slumrande känslor, så kunde man åtminstone gett kärleken till Levin en gnista och köttslig lusta som utmanare till Hammarskjölds andliga grubblerier. Av det ser vi noll och intet i deras möten.

Delvis beror det på att skådespelarna är så skeva i sina roller. Redan till utseendet skär sig Persbrandt totalt mot verklighetens Hammarskjöld, och hans yviga image från snutfilmer och krogsvängen lägger sig som ett ironiskt kommentarspår under varje replik och gest. Än värre är det med danske Lindhardt, vars nollställda uppsyn och oförklarliga brytning sänker den redan knackigt konstruerade Levin.

Huvudskulden bär dock regissören Per Fly (Dråpet/Drabet, 2005) och hans medförfattare Ulf Ryberg (Lasermannen, 2005). Båda med starka meriter i det förflutna som vi inte ser någonting av i den konstnärligt anonyma och till stora delar klumpigt iscensatta Hammarskjöld. En film som lär sjunka in i den kollektiva glömskan utan att lämna mer än ett och annat lika bortglömt galapris efter sig.