BIO. DRAMA. USA/Storbritannien, 2023. Regi: Guy Nattiv. Med: Helen Mirren, Liev Schreiber, Camille Cottin, Rami Heuberger. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.40.
Det börjar med en närbild på en mun med en cigarett, som tänds. Läpparna kröks njutningsfullt medan röken hungrigt dras ner i lungorna. Ett gråvitt moln sipprar ut ur munnen tillsammans med en suck av tillfredsställelse. För vår tid då varje tv-serie med handlingen förlagd till cigarettens guldålder nogsamt förses med en inledande varningstext om tobakens fördärv är bilden utmanande, närmast obscen.
Israeliske premiärministern Golda Meir (Helen Mirren) är när vi möter henne i Golda 75 år, åldrad i förtid av för lite sömn, obefintlig motion och konstanta överdoser av kaffe och nikotin. Sedan femtioårsåldern led hon av hjärt- och cirkulationsbesvär som gav henne svullna, värkande ben och fötter. Två decennier senare tog malignt lymfom sakta död på henne.
Till och med under strålbehandlingen och liggande på dödsbädden med syrgasmask fortsätter hon att begärligt suga på sina giftpinnar. Som tobaksslav är hon i gott sällskap av bland andra försvarsminister Moshe Dayan (Rami Heuberger). Under deras dueller i kedjerökning använder de förstås cigarettpaket och tändare för att illustrera strategiska manövrar i kriget.
Golda vill skildra Meirs hektiska arbete under det nitton dagar långa Yom Kippur-kriget i oktober 1973 som var nära att krossa Israel. Filmen har kritiserats för ”jewface”, alltså att låta icke-juden Mirren spela Meir, dessutom under en latexmask med förebildens prominenta kran ovan den ständigt bolmande ciggen.
Men Mirren är knappast problemet. Tvärtom uträttar hon storverk med sina uttrycksfulla och för filmen rödkantade ögon. Problemet är att manus och regi inte matchar henne konstnärligt. Det blir inte mycket av vare sig filmbiografi eller krigsskildring eller filmberättarkonst.
Vill man lära känna Meir, veta något om hennes uppväxt i Ukraina och USA eller långa politiska karriär i Israel får man gå till hennes memoarer eller till tv-filmen En kvinna kallad Golda (A Woman Called Golda, 1982), som gav Ingrid Bergman en postum Golden Globe. I jämförelse är Golda faktiskt mer passande för tv-formatet än för bio med sitt torftigt iscensatta kammarspel.
Förebilden misstänker jag är DARKEST HOUR (2017), filmen om när Winston Churchill 1940 mötte Nazitysklands blixtkrig med bulldogstrotsig kämparanda. Meir hade kanske inte samma retoriska slagfärdighet som sin brittiske föregångare under det inledningsvis katastrofala bakslaget för israels arméer. Men att döma av dokumentärklippen från fredskonferensen med Anwar Sadat var hon både repliksnabb och försedd med en avväpnande farmorscharm. Ingendera syns i raden av sammanbitna och tårfyllda scener i Golda.
Filmens enda tydliga avsikt är att göra en äreräddning för hur Golda Meir agerade före och under kriget. Agranat-kommissionen, som tillsattes efter krigsslutet för att utreda landets bristande mobilisering, riktade sin kritik mot militären och underrättelsetjänsten. Meir tog dock på sig det politiska ansvaret och avgick året därpå. Än idag är hennes skuld till de misstag under krigets första vecka som kostade drygt 2 800 män livet omtvistad.
Nog för att en upprättelse av Meir kan vara befogad, men det är i så fall stoff för en dokumentär eller en dramadokumentär rekonstruktion, inte en spelfilm. I Golda letar jag förgäves efter en konstnärlig idé medan berättandet håglöst flanerar mellan oräkneliga överfyllda askfat.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-10-06.
