STRÖMMAD LÅNGFILM. DRAMA/THRILLER. USA, 2023. Regi, manus: Chloe Domont. Med: Phoebe Dynevor, Alden Ehrenreich, Eddie Marsan, Rich Sommer. Längd: 1.53. Netflix.
Tv-serieregissören Chloe Domonts stilsäkra långfilmsdebut blev en av de mest omtalade på årets Sundance-festival och köptes omgående upp av Netflix. Den kommer som ett eko från 1980- och 90-talens yuppie-filmer. Att den känns aktuell beror på att nyliberalismen fortsätter hemsöka vår nutid som en hjärnätande zombie. Trots att vi borde veta bättre efter flera finanskriser och en offentlig sektor som gått på reaförsäljning till riskkapitalister och andra gangstrar.
I denna värld är pengar allt, människor en försumbar förbrukningsvara. Ändå har hedgefondkollegorna Emily (Phoebe Dynevor; Bridgerton, 2020) och Luke (Alden Ehrenreich, SOLO) modet – eller vansinnet, om man så vill – att inleda ett passionerat kärleksförhållande med planer på giftermål. Det går förstås åt helvete, det anar vi redan i öppningsscenens blodiga knullkalas på en nattklubbstoalett. Ett förebud om den brutala uppgörelsen på ett annat klubbdass.
Domont spelar skickligt med berättargrepp vi känner från Wall Street (1987), Farlig förbindelse (Fatal Attraction, 1987) och Skamgrepp (Disclosure, 1994). Emily och Luke har jobbkarriären som sin religion och skitstöveln till arbetsköpare (Eddie Marsan) som sin gud. Hans manegement by fear kommer förr eller senare att förgifta deras känslor. Frågan är bara vem som ska bli offer och vem som ska bli förövare. Domonts svar är mer komplicerat.
När Emily går förbi Luke i karriärstegen medan han hamnar på fallrepet, då ser fortsättningen ut att vara upplagd för en stalker-thriller. Men så anammar hon firmans grabbkultur, krökar med kollegorna på strippklubbar och flabbar rått åt deras osmakliga sexskämt. Hemkommen och stupfull skiter hon fullständigt i Lukes känslor och pressar honom att knulla i utbyte mot att hjälpa honom på jobbet. Det är en intressant omkastning av könsrollerna som tränger in under huden tack vare manusets sammansatta rollporträtt och Dynevor och Ehrenreichs hämningslösa skådespelarprestationer.
Fair Play är en formmedveten kombination av kontorsdrama och noir-thriller. På jobbet förstärker Domont paranoian med subjektiva blickar som försöker tolka ohörbara konversationer genom kontorsmodulernas glasväggar. I hemmet kryper kameran tvärtom nära, ibland påträngande intimt. Den dovt illavarslande musiken av av Brian McOmber (Hail Satan? 2019) använder hon med skicklig sparsamhet så att den knappt märks förrän den stegras till ett crescendo i den tragiska finalen.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-10-06.
