Exodus – Michael Tapper

BIO. DRAMA/THRILLER. Sverige 2023. Regi: Abbe Hassan. Med: Jwan Alqatami, Asraf Barhom, Isa Aouifia, Pavlina Sarli. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.42.

Minst 29 000 migranter har dött på flykt, de allra flesta på Medelhavet, enligt en rapport i oktober 2022 från FN:s migrationsorgan IOM. Lägg till några tusen till sedan dess. Svaret från Europa har inte varit öka räddningsinsatserna utan att tvärtom göra det straffbart för de få räddningsfartyg som finns att undsätta nödställda flyktingar. Följden kunde vi se i bilderna på liken som spolades iland i södra Italien för ett par veckor sedan. Och fler kommer om politiken inte läggs om.

Abbe Hassan, själv flykting från Libanon, vill med sin långfilmsdebut Exodus ge migrationsvågen som utlöste flyktingdebatten ett ansikte i tolvåriga Amal (Jwan Alqatami) från Aleppo i Syrien. I filmens öppningsscen kliver hon ut tillsammans med andra flyktingar från en container i en turkisk hamn för vidaretransport. I bästa fall till ett asylläger i Europa, annars till trafficking.

Amal har emellertid bättre förutsättningar än de flesta: hon är inte traumatiserad, har gott om pengar och kan se fram emot syskon som väntar på henne i Sverige. För en handfull euro får hon människosmugglaren Sam (Asraf Barhom) att först motvilligt, senare som ett slags botgöring för sina synder, hjälpa henne nå sitt mål. Det är den första i en lång rad av lyckliga omständigheter som gör filmen överraskande lättsam, kanske i ett försök att göra filmen tillåten för barn, vilket den också blev.

Alla de utblottade, ensamkommande barn som utsätts för trakasserier och övergrepp ser vi därför ingenting av. Hassan och hans medförfattare Kristoffer Cras bryter även mot en grundregel för att skapa spänning: Gör strapatserna svåra för huvudpersonen. För att få nerv i handlingen måste Amal utsättas för skarpa lägen då allt, även livet, står på spel, mot snudd på omöjliga odds. Men de infinner sig aldrig.

Gång efter annan klarar duon sig lätt undan gränsvakter och polis, hittar mat och säkra ställen att sova på och ser inte en skymt av Europas högerextremister som då brände läger och spöade flyktingar. Om någon ändå skulle tycka det är läskigt, så ser Lisa Montans mystrygga filmmusik till att dämpa de känslorna. Faktiskt undrar jag flera gånger över varför hon till Exodus komponerat stycken mer passande för Lasse-Majas detektivbyrå-filmerna, som hon arbetat på tidigare.

Snällifieringen är extra tråkig eftersom kombinationen av filmdebuterande Jwan Alqatami från Lilla Edet och den erfarne arabisk-israeliske skådespelaren Asraf Barhom är sällsynt lyckad. Förändringarna i deras temperamentsfulla personkemi, från avvaktande fientlighet till total tillit, är filmens stora, övertygande tillgång. Och när de väl finner varandra är det i filmens tragiska slutscen, befriad från såväl ångestlösande musik som sentimentalitet. Ett lågmält men dramatiskt laddat ögonblick som filmens letat förgäves efter under sina nittio föregående minuter.