Evil Dead Rise – Michael Tapper

USA 2023. Regi, manus: Lee Cronin. Med: Lilly Sullivan, Alyssa Sutherland, Morgan Divies, Gabrielle Echols. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.37.

För drygt fyrtio år knockade Evil Dead (1981) skräckgenren med en käftsmäll. Regissören Sam Raimi struntade i en lång prolog med ont förebådande rysarmusik och tryckte istället plattan i mattan med blodsprutande slapstickskräck. Effekten på publiken liknade den på punkkonserterna. Folk gick bananas av den råa energin och det anarkistiska kaoset, skrek och skrattade om vartannat. Om filmen började så vildsint, hur skulle den då sluta?

Dessvärre inte med att Sam Raimi lämnade registolen. Han gjorde som andra franchise-skapare, reducerade sitt originella original till ett varumärke för fantasilös massproduktion. 2013 kom Fede Alvarez så kallade nyinspelning, egentligen en i raden av dåtidens trista tortyrporrullar. Ett par år senare stod Raimi bakom den något bättre tv-serien Ash vs. Evil Dead (2015–18, en animerad fortsättning lär vara på gång).

Nu har irländaren Lee Cronin (The Hole in the Ground, 2019) gjort Evil Dead Rise, och det har blivit en… ja, vadå? Nyinspelning kan man inte kalla den, inte heller en uppföljare. Möjligen en spin-off.

Filmen satsar varken på komedi eller chock utan helt och hållet på skräckel. Kroppar vanställs eller styckas till slaktavfall av olika vapen. Mest ska vi äcklas åt floderna av spyor och blod – flera tusen liter gick åt under inspelningen enligt pressuppgifter.

Story finns fast kort och snart borttappad under lemlästarkalaset. Den utspelas i Los Angeles och handlar om två systrar som återförenas. Ellie (Alyssa Sutherland), den äldsta, har dumpats av maken. Ensam med tre barn tvingas hon flytta från sin slitna lägenhet i ett hyreshusruckel.

Kvällen innan flytten kommer systern Beth (Lilly Sullivan) på oväntat besök från det turnerande rockbandet hon jobbar för. På smällen och dumpad. Då upptäcker Ellies barn en dold källare i huset. Vad finns där om inte den demonframkallande boken, skriven i mänskligt blod, bunden i människohud.

Sedan blir det slaktcirkus för hela slanten, och demonen är särskilt sugen på att plåga barnen. Det och några repliker låter oss ana att det i manusets begynnelse fanns en idé om besattheten som mammans förbjudna hämndkänslor på barnen för sitt förstörda liv. Fast sedan strimlas även en fet, kedjerökande gubbe och en ung kille utan koppling till familjen, så där rök den tråden.

Demoner och vansinne, visst. Men någon jävla ordning måste det vara även i en skräckfilmsstory.