BIO. DRAMA. Storbritannien/USA, 2022. Regi, manus: Sam Mendes. Med: Olivia Colman, Micheal Ward, Colin Firth, Toby Jones. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.59.
Biografapokalypsen hemsökte Storbritannien kring 1980, om vi får tro Sam Mendes Empire of Light. I biopalatset Empire någonstans på sydkusten dröjer sig storhetstiden kvar i den påkostade inredningsarkitekturen, men vid en närmare betraktelse har spegelväggarna tappat glansen. På ovanvåningen ligger två av de fyra salongerna i dammig malpåse, och det tidigare så flotta kaféet har blivit duvornas rike.
Om filmens sorgesång över biografens snara undergång hade utspelats på 1950-talet, som i Peter Bogdanovichs Den sista föreställningen (The Last Picture Show, 1971), eller i mitten av 1970-talet, som i Wim Wenders MED TIDENS GÅNG (Im Lauf der Zeit, 1976), kunde jag förstå honom. Nu rimmar Mendes nostalgiska förfallsromantik illa med blockbustererans nytändning för branschen i kölvattnet på Hajen (Jaws, 1975) och Star Wars (1977).
Faktiskt stod även den brittiska filmindustrin på tröskeln till en ny guldålder med början i Hugh Hudsons Triumfens ögonblick (Chariots of Fire, 1981), som i filmen får en påhittad galapremiär på just Empire. Det här var en tid då gamla storbiografer byggdes om till lönsamma flersalongskomplex och då de snabbt växande biljettintäkterna tävlade i lönsamhet med snask- och läskförsäljningen. Verklighetens Empire hade alltså inte varit en bedagad skönhet utan en uppsnofsad primadonna.
Ändå insisterar Mendes på bions förfall och vidgar metaforiken till att gälla det brittiska imperiet. På gatan utanför härjar nyfascistiska National Front och deras stormtrupper av skinnskallar. Innanför entrén finns fristaden för den udda samlingen i personalen: nörden Neil (Tom Brooke), post-punkaren Janine (Hanna Onslow) och den griniga gamla maskinisten Norman (Toby Jones) som bara älskar sina projektorer.
Deras arbetsledare är plikttrogna Hilary (Olivia Colman), ensam och deprimerad efter många års kamp mot schizofreni. Och inte blir hon bättre av att biodirektören Donald (Colin Firth) använder kontoret för att regelbundet förgripa sig på henne under romantiska ömhetsbetygelser som: ”din röv känns så härlig i mina händer.”
Räddningen blir nyanställde Stephen (Micheal Ward), boende i stans slitna hyreshus bakom biografen. Trots att han kuggades på antagningsproven till arkitektutbildningen och dagligen trakasseras för sin hudfärg i den bigotta småstadshålan, tar han solen med sin in på Empire när han anländer en vacker sommardag. Hilary blir omedelbart betagen, och snart inleder de ett förhållande med nakenbad på öde stränder och snabbisar bland duvorna på bions ovanvåning.
Det är en kärlekshistoria som utmanar konventionerna på flera sätt, både vad gäller hudfärg och åldersskillnaden på drygt 20 år. En saga förgylld i 73-årige filmfotoveteranen Roger Deakins (BLADE RUNNER 2049) varma kameraöga. Men något väsentligt saknas: den psykologiska trovärdigheten eftersom vi knappt lärt känna någon av dem. Vi talar då om huvudpersonerna; alla andra blir knappt mer än ett-två streck i ett skissblock.
Och just det frustrerande surfandet på ytan präglar Empire of Light, denna Sam Mendes (SPECTRE) första film i dubbelrollen som regissör och ensam manusförfattare till sin egen story. Filmen är smäktande skön att se. Den har ett gott hjärta. Men den är på alla sätt ofullgången som berättelse.
Mycket ska med, ingenting fördjupas. Persongalleriet blir inte mer än en samling typer. Rasismen saknar sammanhang i tidens ekonomiska kris och Thatchers nyliberala högerpolitik. Och kärleksbrevet till filmkonsten känns rumphugget då ingen i personalen verkar vara särskilt filmintresserad.
Först mot slutet av filmen går Hilary in i salongen för att se en film. Det har hon aldrig gjort under alla sina år på biografen. En uppenbarelse drabbar henne, och hon blir helad av ljusspelet på bioduken. Scenen gestaltas som ett cineastiskt mirakel, rent av religiöst. Det är gripande, samtidigt helknasigt.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-02-24.