BIO. HISTORISKT DRAMA. Norge/Finland, 2023. Ellos eatnu – la elva leve. Regi: Ole Giæver. Med: Ella Marie Hætta Isaksen, Gard Emil, Sofia Jannok, Beaska Nillas. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.04.
Norska Alta-konflikten fick krigsrubriker kring 1980 efter sprängdåd mot dammbygget i Altaälven. En samisk aktivist blev sprängskadad och arresterades men lyckades fly med falskt pass till Canada för att söka skydd hos urbefolkningen. Regeringen i Oslo stämplade protesterna som terrorism och övervägde att sätta in militär mot demonstranterna på byggarbetsplatsen men valde en polisinsats, den största i norsk historia.
Händelserna är som gjorda för en politisk thriller. Men bioaktuella Ellos eatnu sätter konflikten i bakgrunden till ett stilla – långa stunder stillastående – drama om unga Esters (Ella Marie Hætta Isaksen) återerövring av sin samiska identitet. Förutsägbar och småtråkig. En film för festivalpriser och formella lovord. Sedan glömska.
Sprängningarna ser vi inget av. Vi hör bara en förströdd replik om att använda IRA-metoder. Spänningarna mellan norrmän och samer stannar vid några elaka kommentarer på skolan där Ester jobbar och knuffar på den lokala krogen. En malplacerad beskedlighet i gestaltningen som tar udden av ett månghundraårigt och brutalt förtryck.
Regissören och manusförfattaren Ole Giæver kväver dramatiken i bilder av uppgivenhet och social misär. Var och varannan samestuga har en torftig inredning med en alkoholiserad gubbe som stirrar med glasartad blick ut genom fönstret och kvinnfolk som utbyter vemodiga blickar. Unge aktivisten Mikkhal (Gard Emil) ser först ut att bryta mönstret, men nog fan ger också han upp.
I denna mördande grå tillvaro lyckas Ester utvecklas från försagd grå mus till något mindre försagd grå mus. Men lycklig tycks hon aldrig bli, och bara i en scen visar hon temperament. Det är när hon i raseri slår sönder pappans fiskebod, den som fick henne att vakna upp politiskt. Ett utbrott som tycks komma ur en annan person i en annan film. Och med obegriplig symbolik.
Verklighetens protester var en annan. Det fanns gott om kamplystna aktivister från hela det politiska spektret både bland norrmän och samer. Faktiskt 20 000. Sådana som Trygve Lund Guttormsen och Tore Bongo. Var är de? Och varför denna kompakta dränering på glädje och hopp i filmen?
Alta-konflikten lyckades inte hindra men väl begränsa omfattningen av dammbygget, och proteströrelsen sådde fröet till Sametinget. Kampen hade förtjänat en dramatisk gestaltning av kraft för en bred publik. Den filmen väntar jag fortfarande på.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-05-12.