BIO. HISTORISKT DRAMA. Italien/Frankrike, 2022. L’ombra di Caravaggio. Regi: Michele Placido. Med: Riccardo Scammarcio, Isabelle Huppert, Louis Garrel, Micaela Ramazotti. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.00.
Skådespelaren Michele Placido (kommissarie Corrado Cattani i Bläckfisken/La piovra, 1984–2001) är sedan trettio år tillbaka är han också verksam som filmregissör. Men Caravaggios skugga är tråkigt nog den första av hans regiarbeten som får svensk premiär.
Till skillnad från Derek Jarmans historieanakronistiska Caravaggio (1986), gör Placido inte Michelangelo Merisi från Caravaggio – byn som blev hans signatur – till en bildskön hbtq-rebell. Tvärtom är hans konstnär en djupt religiös men ofrivillig upprorsmakare mot katolska kyrkan som ser sitt konstnärskap som en fortsättning på Jesu kärlek till samhällets utstötta och föraktade.
Porträtten av horor, tiggare och försupna i bibliska roller blir följaktligen mer sanna än de livlöst eteriska gestalter hans obegåvade men småsinta kollegor målar med kyrkans välsignelse. Detsamma gäller hans köttsliga lustar. Inte syndiga förbrytelser mot andens renhet utan en försmak av himmelrikets salighet.
Placido själv spelar den konstälskande kardinalen Francesco Maria Del Monte, Caravaggios mecenat. Om vi ska tro filmen, hade han varken några synpunkter på sin konstnärs motiv eller kände den minsta tveksamhet inför att själv delta på samma backanaliska orgier. Filmens livsfrustande knullande kommer som en frisk upprorsfläkt från Placidos konstnärliga fostran under 1960- och 70-talen till 2020-talets nykonservativa sextristess.
Mycket i Caravaggios biografi är omdebatterat, inte minst omständigheterna kring hans förtidiga död. Placido lånar därför berättastrukturen från Orson Welles Citizen Kane (1941). I stället för en journalist låter han en namnlös inkvisitor (Louis Garrel), titelns ”skugga”, åka Italien runt för att undersöka om konstnärens verk överensstämmer med kyrkans värderingar. Inkvisitorns intervjuer med folk i Caravaggios närhet blir till en motsägelsefull mosaik av ett livsöde utan historiskt facit.
Caravaggio var berömd för sin osminkade realism och sin tenebroso, en klärobskyrteknik med brutalt skarpa kontraster. Stilen har haft en varaktig påverkan på bildkonstnärer av olika slag. Se exempelvis filmfotografen Gordon Willis ljussättning av i GUDFADERN och förstås Placidos filmfotograf Michele D’Attanasios arbete här.
Den både dramatiskt och måleriskt kraftfullaste scenen utspelas då Caravaggio i Roms fängelsehåla år 1600 möter dominikanermunken Giordano Bruno, som efter sju år av tortyr är på väg att brännas levande på bål för sina kätterska idéer. Bruno var modig nog att tänka fritt om ett universum med oändligt antal andra planeter, en dödssynd mot Vatikanens dogm om en platt och ensam jord som Guds utvalda skapelse. Scenen saknar historiskt stöd men visar på farorna i att sätta sig upp mot en totalitär tankevärld, om än aldrig så stollig. Likheterna till dagens diktaturer är förstås ingen slump.
Caravaggios skugga är emellertid mer än en idéfilm, den är också ett drabbande människoöde. Huvudrollen gestaltas med stor inlevelse av Riccardo Scamarcio (John Wick 2 och 3) och hans motspelare. Bland andra Isabelle Huppert, som Caravaggios adliga beskyddare Costanza Sforza Colonna, och Micaela Ramazotti, som hans prostituerade älskarinna Lena Antonietti. Genom dem möter vi personer liknar oss men samtidigt är radikalt olika. En sällsynt komplexitet i en historisk skildring.
© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-11-24.
