After Work

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige/Norge/Italien/Nederländerna, 2023. Regi: Erik Gandini. Med: Noam Chomsky, Astrid Moss, Armando Pizzoni, Pa Sinian. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.21.

Robotarna tar våra jobb. Det har vi hört sedan 1960-talet. Med dagens skenande utveckling inom AI-tekniken ser profetian ut att bli verklighet. Det som började med industrirobotar fortsätter idag med självlärande system inom tjänstesektorn, också journalistiken.

Redan nu har ChatGPT och andra AI-tekniker avslöjats som författare till oräkneliga akademiska arbeten, tidningsartiklar och böcker. Häromveckan varnade mykologer för robotskrivna svampguider som ger livsfarliga råd till oss amatörplockare. Men sådana buggar lär inte hindra den skenande utvecklingen.

Teknologerna i datorteknologins barndom ser ut att få rätt när de skämtade om att självständigt fungerande system bara kräver en hund och en människa. Hundens roll är att hindra människan från att röra vid kontrollfunktionerna. Människans roll är att mata hunden.

Vad ska då alla vi miljarder överflödiga arbetare göra i massarbetslösheten? Arbetslinjens politruker lär förfasa sig. I deras misantropiska föreställningsvärld är människan till sin natur en latmask som kommer att likna 1800-talets ryggmärgsförtvinade onanist om hen inte piskas att jobba. Men de tänker förmodligen bara på sig själva.

Inspirerad av Roland Paulsen bok Empty Labor: Idleness and Workplace Resistance (2014) blickar Erik Gandini i dokumentären After Work bakåt mot den indoktrinering till hårt, ibland självutplånande arbete som format generationer. Och framåt mot hur en värld där vi måste radikalt ställa om både vår livsstil och vår livsfilosofi.

I Sydkorea tröstar sig den snart pensionsfärdige Yoo Deug Young med att han jobbat 16 timmar om dagen vid skrivbordet för att familjen ska få det bra. Med sorgsna ögon ser tjugoåriga dottern Yoo Ga Yeon honom snarare som ett offer för en omänsklig arbetskultur.

I USA hittar paketbudet Astrid Moss arbetsglädjen i att ge bra service till Amazons kunder. Det skiter Amazon fullständigt i och installerar kameror för att övervaka att hon jobbar varje sekund under sina långa arbetstider, helst utan pauser för toalettbehov, mat eller vila. Ett modernt slaveri vi tidigare sett prov på i Ken Loachs SORRY WE MISSED YOU.

Tyvärr riktar Gandini aldrig kameran mot Sverige, ett bra exempel på ett land där arbetet är vår sociala status, vårt kapital på kärleksmarknaden, vårt människovärde, vår identitet. Det ofelbara svaret på frågan om vem vi är.

Det italienska aristokratparet Rory Marzotto och Armando Pizzoni fnyser åt medborgarlön till alla? Ha! Det skulle bara gå till dagdrivare och undergräva den meritokrati som skapat välfärden, menar de. Själva har de ärvt sina förmögenheter och ägnar sig på heltid åt hobbyverksamheter. Ingen av dem noterar ironin.

Gandini kontrar med andra röster men hittar inga bra motbilder. Trots att det mitt i vardagen finns gott om prov på människor som gör viktiga ideella insatser och drivs av brinnande intressen till meningsfulla, oegennyttiga och kreativa arbeten: hjälparbete, uppfinningar, konst och forskning för att nämna några exempel. I stället lyfter han just fram latmaskarna, såsom de flera hundra tusen italienska så kallade NEET:s (not in employment, education or training), ungdomar som lever för att festa på föräldrarnas pengar.

Filmens sensmoral biter sig i svansen. Å ena sidan radar Gandini upp skräckexempel på destruktiva, tradiga och totalt meningslösa jobb. Å andra sidan presenterar han aldrig några andra alternativ än arbetslöshetens ekande tomhet eller larmande heltidsfestande. Jag efterlyser en uppföljare.

© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-09-15.