Monster eller hjälte? Samvetslös våldtäktsman eller naivt offer för beräknande kvinnor, kåta på pengar och berömmelse? Primitiv slugger eller legendarisk idrottsstjärna? Mike Tyson stämmer in på samtliga beskrivningar, om vi ska tro ”Mike”, där manusförfattaren Steven Rogers (I, TONYA) gräver vidare i (ö)kändisskapets förbannelse.
Serien ramas in av scener hämtade från enmansshowen Mike Tyson: Undisputed Truth, regisserad av Spike Lee 2013 på Broadway. Tyson, spelad med absolut gehör för förlagans alla manér och egenheter av den fysiskt porträttlike Trevante Rhodes (MOONLIGHT), charmar publiken med ett buspojkeleende och trollbinder den med berättelser från sitt skandalomsusade liv. Men återblickarna avslöjar att hans sanning är allt annat än oomtvistad.
I de två första avsnitten ser vi hur boxningsringens skoningslöse ”Iron Mike” (spelad som barn av B.J. Minor) formades av en fattig uppväxt i Brooklyn med brutalt våld såväl i hemmet som på gatan. Den vuxne Tyson står för de inte alltid smickrande kommentarerna, direkt riktade till publiken, om sin brottskarriär från mellanstadieåldern till ungdomsfängelset, nyss fyllda. 13. Då tog hans liv en oväntad vändning i mötet boxningstränaren och surrogatpappan Cus D’Amato, varmt porträtterad av en nästan oigenkännlig Harvey Keitel .
Inte nog med att mannen bakom Floyd Patterson och José Torres världsmästartitlar tränade Tyson för en professionell karriär, D’Amato adopterade sin nyfunne talang, gav honom ett kärleksfullt hem, stenhård arbetsdisciplin och ett mål i livet. Så, i en ödets nyck, dog han hastigt året innan Tysons titelmatch i tungvikt 1986 mot Trevor Berbick. Tysons vilsenhet utnyttjar skrupelfrie promotorn och mediehoran Don King (Russel Hornsby) för att slå sina parasitklor i den nye mästaren.
I det ögonblicket öppnar sig malströmmen av sprit, knark och prostituerade för att sakta men säkert suga ner Tyson i sitt mörka gap. Hans katastrofala äktenskap 1988–89 med den manipulativa fotomodellen Robin Givens (Laura Harrier) spär på en redan negativ kvinnobild från hemmet. Bedragen och sviken blir våldtäkten på den till utseendet snarlika collegestudenten Desiree Washington (Li Eubanks) en pervers hämnd på ex-frun.
Under våldtäktsrättegången i avsnitt fem bryter serien Tysons minnesbilder mot Desirees, och det är inget snack om vem som är mest trovärdig. Därmed hamnar också alla de tidigare, uppsluppna klippen från hans sexuella eskapader i ett nytt ljus. Liksom i I, Tonya utmanar Rogers här alla schablonbilderna av sin huvudperson, såväl skräckkarikatyren som martyrmyten, hjältebilden och Tysons egen självbild.
Hans Tyson är en motsägelsefull mosaik av dem alla, samtidigt både offer och förövare. Det gör Mike till en ständigt överraskande och tankeväckande serie på med en tragikomisk ton som varken förtar vår medkänsla för den socialt kantige huvudpersonen eller förminskar allvaret i förnedringarna och övergreppen som kantar hans liv.
I en intervju menar den verklige Tyson att Rogers snott hans livsberättelse. Men jag säger tvärtom: Mike har gett Tyson chansen att gå en rond mot sin offentliga image – sin persona – så som medier, rykten och diskussionsforum på nätet tecknat den. Och på knock-out tar serien tillbaka hans komplexa, mänskliga konturer.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-09-09.
Mike
STRÖMMAD TV-SERIE I ÅTTA AVSNITT. DRAMA. USA, 2022. Skapad av: Steven Rogers. Med: Trevante Rhodes, Harvey Keitel, B J Minor, Olunike Adeliyi. Längd: 0.25–0.35/avsnitt. Disney+. Recensionen utgår från en förhandsvisning av de fem första avsnitten.