The Real Charlie Chaplin – Michael Tapper

DOKUMENTÄR. USA 2021. Regi: Peter Middleton, James Spinney. Berättare: Pearl Mackie. Längd: 1.54. Viaplay film och som vod på flera strömningstjänster.

”Vem är du egentligen?” Kan någon svara på den frågan? Ingen är väl densamma på jobbet och hemma, inför sina föräldrar som inför sin livspartner eller sina barn. En författare som Joyce Carol Oates säger: ”Jag finns i mina verk.” Ingmar Bergman menade att han var alla rollfigurerna i sina filmer.

Bäst besvarar The Real Charlie Chaplin titelns implicita fråga när den mot slutet följer honom på en rundvandring i barndomskvarterens London. Miljöerna i Lugna gatan (Easy Street, 1917) liknar hemtrakterna i Kennington. Det påvra vindsrummet i Chaplins pojke (The Kid, 1921) är en kopia på kyffet han delade med sin halvbror Sydney och mor Hannah.

Hon var den som tränade honom i att sjunga, dansa och att parodiera människor de såg på stan. Där formades vagabonden som blev världens genom tiderna största superstjärna. Sedan tvångsomhändertogs sjuårige Charlie, likt grabben i Chaplins pojke, på Lambeths fattighus. Hannah forslades till mentalsjukhuset Cane Hill.

Ett annat och minst lika intressant ämne är det globala, populärkulturella fenomenet Chaplin, mött av miljonstarka folkmassor vart han än kom: New York, Moskva, Paris. Vad var det som gjorde hans kringdrivande fattiglapp till en så universellt älskad symbol? Chaplin själv hämtade sitt material från det han kände bäst: sitt eget liv. Uppenbarligen kände många igen sig i honom.

I filmen får vi en kort glimt av den ”chaplinfrossa” som utbröt hösten 1916, när hans filmer för bolaget Mutual erövrade världen. Fansen klädde sig som idolen, gick som honom och slående likt Elvis-hysterin drygt 40 år senare tyckte sig folk ha sett honom på otaliga platser, ofta samtidigt. Sämre komiker kopierade hans utseende och slapstickskämt, den mest skamlöse kallade sig Charles Aplin.

I ett försök att härleda Chaplins kostym – tandborstmustasch, enorma byxor, liten hatt, trång kavaj, clownliknande skor och bambukäpp – jämför filmen honom med andra brittiska komiker. Men man försummar den han själv kallade ”min lärare”: franske komikersstjärnan Max Linder. Dennes rollfigur var en stilig gentleman i smoking, cylinderhatt och vaxad mustasch i hopplös kamp för att försöka bevara sin snobbiga värdighet i komiska situationer.

Chaplin klädde sig i allt som Linders motsats men behöll hans förfinade manér. Det blir i filmerna till en både komisk och gripande gestaltning av vagabondens kamp för självrespekt på samhällets botten.

Filmens glappande kartläggning fortsätter i skildringen av både fruarna och filmerna. Mycket tid ägnas åt skandalskilsmässan från Lita Grey, mindre åt den han var gift med längst, Oona O’Neil, och ingenting alls åt Mildred Harris och Paulette Goddard. Likaså utelämnar man Edna Purviance, Chaplins älskarinna under 1910-talet och motspelare i över 30 filmer. Kvinnan han aldrig fick barn med men ändå försörjde fram till hennes död 1958.

Bland filmerna ignorerar man konstnärliga höjdpunkter som Cirkus (1928) och de sista regiarbetena utan Chaplin själv i huvudrollen. Allt går förstås inte att pressa in på knappt två timmar, men just därför blir urvalet desto viktigare. Nu ägnar The Real Charlie Chaplin väldigt mycket tid åt att älta välkända fakta och alltför lite åt att plocka fram nya. Chaplin själv hade gett dokumentärregissörerna en rejäl spark i röven. Hans liv och verk förtjänar en grundligare skildring, gärna en tv-serie gjord av grävande filmhistoriker.