USA 2021. Regi: Michael Showalter. Med: Jessica Chastain, Andrew Garfield, Vincent D’Onofrio, Cherry Jones, Sam Jaeger. Längd: 2.06. Premiär på Disney+: 2022-03-23.
Livet för USA:s populäraste tv-predikanter på 1970- och 80-talen, makarna Jim Bakker och Tammy Faye Bakker, kan inte beskrivas som annat än en lyxig kitschorgie i grällaste färger. Deras satellitsända tv-produktioner på egna bolaget PTL (Praise the Lord) – då USA:s fjärde största tv-kanal – sålde framgångsteologi till 20 miljoner tittare över hela världen med allt från matlagningsprogram till gympa och pratshower om sex i überprålig scenografi.
Dollarflödet från tittarna fick dem att vidga ambitionerna till ett nöjesimperium med Disney som förebild: en religiös temapark med vattenland, hotell och spa. De sålde kristna actionfigurer, leksaker, t-tröjor och annat krimskrams. Och snålade inte på sitt vräkiga hem med privat yacht nere vid bryggan.
Ray Stevens parodierade excesserna i countrylåten ”Would Jesus Wear a Rolex on His Television Show?” Men för den rene är ju, som bekant, allting rent. Och herregud, man följde ju bara sin nyliberala religion.
År 1988 rämnade bländverket i en serie skandaler om ekonomiska bedrägerier, vänsterprassel och sexövergrepp. Sagan om the Bakkers väg från rännsten till rikedom och tillbaka till rännstenen igen blev först en frosserifest för tabloidpressen, sedan dramatiskt guld för böcker, musikaler och filmer.
The Eyes of Tammy Faye bygger på en dokumentär med samma namn från år 2000 med dragdrottningen RuPaul Charles som berättare. Tammy blev nämligen en gayikon både för sin empatiska hållning till homosexuella under aidsepidemin och sin iögonfallande sminkning enligt devisen ”tillräckligt är aldrig nog”. När filmen börjar med närbilden på en oigenkännlig Jessica Chastain i huvudrollen får vi veta att Tammy låtit tatuera sitt make-up-fyrverkeri till en permanent mask, eftersom: ”This is who I am”.
Men den väntar sig ett filmiskt temperament som kan göra masken rättvisa får vänta förgäves. Berättandet följer standardreceptet för biografiska skildringar. Efter öppningsbilden transporteras vi tillbaka till Eisenhowers 1950-tal, där tioåriga Tammy Fayes (Chandler Head) sprudlande nyfikenhet är en nagel i ögat på hennes snörpmunnade mor Rachel (Cherry Jones).
Klipp till bibelskolan 1960, när Tammy möter Jim (Andrew Garfield) och himmelsk musik uppstår till pulsen från deras lustsprängda underliv. Attraktionen blir knappast mindre av att båda fnyser åt den kristna traditionens fattigdomsideal men också åt de inkrökta, så kallade traditionella familjevärderingarna om könsroller och homosexualitet. Debatten under en trädgårdsfest i det liberala 1970-talet mot reaktionära korsfarare som Jerry Falwell (Vincent D’Onofrio) förebådar den offentliga förnedring de utsattes för av honom och andra helvetespredikanter efter sitt fall i Reagans nykonservativa 1980-tal.
Så långt är jag med på noterna. Porträttet av Tammy förtjänar nyansering och hennes moraliska ryggrad ett erkännande. Problemet är att filmen inte får grepp om hennes campigt skruvade personlighet och den förkonstlade värld hon och maken byggde kring sig själva. Det var inte utan orsak som de kallades för predikantvärldens svar på Barbie och Ken.
Det blir jordnära beigt där det ska vara luftslott i Technicolor, melankoliskt dämpat där man borde lagt in högsta melodramaväxel. Storyn är på tok för platt och fantasilöst iscensatt; här hade behövts en orädd bildstormare som Ken Russell eller Lars von Trier. Vi snackar om en tid där Gordon Gekko höll sitt ”greed is good”-tal i Wall Street (1987) och titelpersonen i Scarface (1983) hade mer kokain än blod i ådrorna. Det var paret Bakkers guldålder.
Nog imponerar Oscarsnominerade Jessica Chastain, särskilt som hon jobbar under en mask som hämmar hennes mimik. Men hon – och än mer Andrew Garfield i den otacksamma rollen som berättelsens andrafiol – målas i alltför bleka och oansenliga färger för att göra något djupare intryck. I stället är det Vincent D’Onofrio som, i de få scener han är med, stjäl rampljuset med sitt iskalla porträtt av Jerry Falwell som den amerikanska kristenhetens maffiaboss. Och det var väl inte meningen?
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-03-23.
