Swan Song – Michael Tapper

USA 2021. Regi, manus: Benjamin Cleary. Med: Mahershala Ali, Naomie Harris, Glenn Close, Nora ”Awkwafina” Lum. Längd: 1.52. Finns på Apple TV+.

Plötsligt händer det: en oväntad, sevärd film. Irländske filmaren Benjamin Cleary slog igenom 2015 med Oscarsbelönade kortfilmen Stutterer (”Stammare”), följd av flera festivalfavoriter. Så dyker hans långfilmsdebut Swan Song upp under juldagarna på Apple TV+ utan någon marknadsföring att tala om.

Filmen är ett Black Mirror-liknande science fiction-drama om en nära framtid där man kan köpa sig en klonkopia programmerad med minnen, känslor, personlighet och allt. Så perfekt att inte ens familjen och närmaste vännerna märker skillnaden. Premisserna har likheter till John Frankenheimers paranoiathriller Död man lever (Seconds, 1966), där en åldrande familjefar låter transplantera sin hjärna i en ung, frisk kropp för att hamna i ett paradis som snart visar sin skuggsida.

Så sinister är inte Swan Song. Tvärtom har huvudpersonen Cameron (Mahershala Ali) ädlaste tänkbara motiv. Men vägen till helvetet kan, som bekant, vara kantad med de godaste föresatser.

Cleary berättar storyn i en serie återblickar medan Cameron tvekar inför sitt beslut. Vi får se hur han som tågpendlare möter sin fru Poppy (Naomie Harris) i ett pinsamt missförstånd som är väl slätstruket för att bli komiskt. Och deras kärlekshistoria och äktenskap med barn i Sköna hem-designad villamiljö blir en enerverande turistbroschyr i lycka. För bra för att vara sann.

Det beror på att vi ser Camerons subjektiva minnesbilder, tillrättalagda efter beskedet om att han har en obotlig hjärntumör som snart kommer att ta hans liv. De känslomässiga skitfläckarna glimtar till i Poppys svåra depression efter att hennes tvillingbror Andre (Nyasha Hetendi) kört ihjäl sig och i Camerons mardröm om sitt raseriutbrott vid matbordet. Båda har en nervigare iscensättning som, i kontrast till de glättade familjeinteriörerna, ger ett mer autentiskt intryck.

Riktigt obehagligt blir det emellertid först när Cameron konfronteras med sin klon, kallad Jack. För så snart Jack vaknat till medvetande skapar han inte bara en identitetskris hos Cameron för sin totala likhet utan också för att han börjar utveckla sitt eget, självständiga tänkande. Han är både Cameron och samtidigt någon annan.

Så snart han tar Camerons namn och plats i familjen, börjar ett nytt liv för dem. Cameron, däremot, tvingas nöja sig med att se valda delar genom klonens kontaktlinser med inbyggd kamera. Bilder av intimitet som slår botten ur Camerons redan bedövande känsla av total ensamhet.

Swan Song är Mahershala Alis enmansshow, byggd kring hans förmåga att med små nyanser ge uttryck för ett rikt känsloregister, här ständigt härjad av inre stridigheter. I hans meningsdigra blickar, poser och ansiktsmuskler, utspelas det verkliga dramat. Övriga skådespelare, inklusive Glenn Close som arkitekten bakom klonerna och Awkwafina som en annan av företagets dödssjuka klonköpare, fyller sina biroller professionellt men utan större utrymme för att kunna glänsa.

Trots sin kittlande story är filmen varken något för den som söker thriller- eller actionsensationer. För er finns det andra filmer med skräckscenarier om hur klon- och AI-teknikens möjligheter öppnar en Pandoras ask av hot mot hela mänskligheten. Clearys ambitioner är något annat, ett psykologiskt drama om att försöka göra det rätta men ändå ha känslan av att ha begått ett oförlåtligt brott.