Snöleoparden – Michael Tapper

Frankrike 2021. La panthère des neiges. Regi: Marie Amiguet, Vincent Munier. Med: Vincent Munier, Sylvain Tesson. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.32.

Snöleoparden är inspelad i Tibets vildmark. Kargt. Kallt. Och bedövande vackert varhelst man placerar filmkameran.

Regissören Marie Amiguet fångar med målerisk känsla bilder av bergslandskapets geologiska färgpalett, vädrets snabba skiftningar. Ibland tar det ett par sekunder innan man inser att de där prickarna på bergssidan eller silhuetterna på bergskammen är djur. Intrycket är överväldigande.

Djuren är så tydligt en del av landskapet att de mänskliga besökarnas främlingskap inför naturen blir smärtsamt påtagligt. Det intrycket förstärks långt över bristningsgränsen av att en av våra två guider till snöleopardens rike är författaren Sylvain Tesson. Medan den andre, naturfotografen Vincent Munier, har förstånd nog att långa stunder bara tyst ta in panoramat framför ögonen, så klapprar käften i tid och otid på Tesson.

Han beskriver sådant vi med all önskvärd tydlighet kan se med egna ögon, tvingar på oss sina förment poetiska uttolkningar och, värst av allt, gör sig till beskäftig tolk för djuren han betraktar. Som en parodi på en pretto-fransk köksbordsfilosof pratar han sönder tystnaden genom att just prata om tystnadens storhet. Det enda som saknas är en utläggning om naturupplevelsens sensualitet med anspelningar på hur snöleoparden i sin grace och mystik liknar en kvinna.

Om något, representerar just Tesson människans förlorade kontakt med naturen. Det märks inte minst när Amiguet lämnar duon för egna, tysta utflykter med kameran. Först då får vi en känsla hur det skulle vara att stå där mitt i Himalayas bergsmassiv, ett av få landskap som fortfarande möter oss så som det en gång mötte de första människorna som vandrade ut från Afrika. En värld som kan ge oss tillbaka våra rätta proportioner.

I de stunderna är det också slående vilken hänförande naturfilm Snöleoparden kunde ha blivit om filmen i sin helhet utformats på samma sätt. Alltför långa partier av speltiden stirrar vi på herrarna Munier och Tesson i stället för på naturen. Och när kameran väl panorerar ut över landskapet lägger man oftast på en musiktapet.

Det får sällan vara så tyst att miljöljuden kan omsluta oss i biografens surroundsystem. Mänsklighetens larm får i stället överrösta ljudet från den natur man säger sig vilja skildra. Att greppet har blivit en permanent sjukdom i dagens naturfilmproduktion är sannolikt en följd av framgångarna för BBC-storproduktioner som Planet Earth (2006), där kommentarer varvas med dramatiska naturbilder till bombastisk orkestermusik.

Men om det nu ska vara en naturfilm värd namnet så är det väl just naturen vi ska både se och höra? Goda exempel saknas inte, som Mikael Kristerssons Ljusår (2008) eller Lucien Castaing-Taylor och Verena Paravels LEVIATHAN (2012). Ändå är de i klar minoritet.

Snöleoparden har flera brister men räddas av Amiguets konstnärliga kameraöga. Och till skillnad från naturdystopikern Werner Herzog, som i GRIZZLY MAN (2005) gör vildmarken till en deprimerande plats för ”kaos, fientlighet och mord”, är filmen en välgörande påminnelse om naturen som plats för mångfald och rikedom. Även på till synes ödsliga platser som Tibets frystorkade högplatåer.

Det kan bli en tröst nu när vi åter lever under ett krigshot som kan förgöra hela mänskligheten. Vi kan gå under. Men på avlägsna platser kommer andra livsformer att få jorden att blomstra igen.